Det är sant. Om man bara är mätt och glad så blir allt så mycket enklare. Gladheten fixade vi genom att beställa ett vitt vin som var så gott att jag fotade det i Vivino-appen. Jag har svårt att hitta gott vitt vin men vitt vin från Sicilien gillade jag. Aldrig mer gewurztraminer för mig, ever!!!
Rätt vad det var var vi tillbaka vid hotellet och hade alltså gått hela varvet runt. 10 000 steg hade plingat för länge sen. Så vad skulle vi göra då? Det är lite lättare att åka runt på en buss än att gå. Men jag vägrade betala 18€ för en timmes resa, men sen fattade jag att turen tog en timme men biljetten räckte i 24 timmar.
Nästan det första vi åkte förbi var shoppingområdet så jag fattade att det inte var någon idé att övertala Sven att kliva av. Istället såg vi saker först på marknivå och sedan åkte vi uppåt och körde på upphöjda vägar och såg samma saker från ovan (och försökte att inte tänka på bron som rasade för något år sedan). 
Vi klev av vid Centralstationen och först var det cappuccino-time, och vi fortsatte på pistage-temat.
Vi skulle ju se Palazzo Reale eller det kungliga palatset som vi skulle säga i Sverige. Vi blev pålurade biljetter även till en krigsutställning och en dockutställning. De var fantastiska båda två.
Dockorna var från slutet av 1800-talet och framåt till Barbie på 70-talet. De stod uppställda i sina finkläder och överallt på väggarna visades foton av glada barn från förr med sina dockor i famnen.
Min favorit: Giggles från 70-talet!
Och till sist, Barbie. Och det var så många kläder jag kände igen, och flera av dem jag haft! Varför leker man inte försiktigt och varför sparar man inte sina saker?
Krigsutställningen var lika häftig när vi förstod att vi tittade på stora förlagor till fresker som fanns i olika hus. Tyvärr visades inga bilder från husen. Det hade varit intressant. Men det var säkert någon som målat över när de renoverade husen….
Och så till sist palatset. Det är ingen idé att försöka fatta vilken kung över vad som bott här (tyckte de sa Savojen), överdånigt var det i alla fall. Fast jag, vilket tydligen är fullkomligt normalt, fick kväva min sugenhet att vilken som helst av de stora porslinsurnorna och sula den hårt i stengolvet. Vi avslutade ute på balkongen där utsikten idag troligtvis är annorlunda än den var när huset var nytt. 
S
en var det vindags (varannan vin, varannan cappuccino som det sig bör i Italien). Vi satt vid hamnen nedanför Eataly och det var hur mysigt som helst med italiensk radio i bakgrunden och italiensk öl i glasen om drt inte vore för den kille tyske ungdjäveln som körde sin fjärrstyrde bil fram och tillbaka bredvid oss, medan hans föräldrar säkert satt och njöt av sitt lugn och ro. Jag fick verkligen hålla mig från att inte stampa sönder bilen andra gången den hamnade under vårt bord.
På Eataly var det tydligen reserverat så vi letade upp en Osteria som vi tror ligger nära hotellet. Alla som kommer hit får frågan om de bokat bord och alla säger nej men alla får bord ändå. Personligen tycker jag det är svårt att välja mat på restauranger i Italien, mest för att man äter pasta först och sedan någon huvudrätt utan sovel till. Sven skulle ta fylld anjovis men vi fattade aldrig om det var de små anjovisarna som var fyllda (med vaddå?) eller om något (vaddå?) var fyllt med anjovis.
Maten var ok när vi bett om salt. Vi behövde inte skämmas för bordet bredvid bad om både salt och peppar.
Nu är kl 20.10 och antingen letar vi oss tillbaka till mobilskalsaffären där han skulle leta fram ett nytt fodral till min mobil eller så går vi hem och sover….
I morgon bär det av till bad (tror Sven…). Vi får kämpa lite….
(Ni som tror att jag är skittråkig som bloggar på semestern ska veta att Sven är helt uppslukad i sin bok om Genua som han köpte idag…)