Har man ett ovanligt namn så är det betydligt lättare att hitta information än om man tex heter Karlsson (vilket vi gjorde innan farfar och hans bror tog namnet Grapne). Jag satt en kväll i somras och sökte igenom DN:s tidningsarkiv, och det blev en liten lektion i historia.
Vi börjar väl med den allra viktigaste händelsen av de alla!
Jag föds på Allmänna BB, som jag inte har en aning om var det ligger. Min pappa brukar säga att det ligger en parkeringsplats där nu, men det säger man väl alltid. Det tog ganska lång tid att forska runt den här annonsen. Det var så kul att se hur många det var som hade fötts samma dag på samma BB. Och så blev jag sittandes och googlade på dessa människor (främst killarna som inte byter efternamn lika ofta) och hittade flera stycken. Jag undrar vad de skulle tycka om jag kontaktade dem och sa: “Hej, du kanske inte minns mig men…”
För en massa år sedan så jobbade jag med en dam som fött en dotter i början av januari 1960, och hon berättade att DN hade utlyst en tävling där det första barnet som föddes 1960 skulle få 5000:-, vilket var en ansenlig summa på den tiden. Hon berättade att hennes man tvingade henne att klättra upp på köksbordet och hoppa ner ett antal ggr, för att påskynda födseln. Det funkade förstås inte. Jag har pratat med mina föräldrar men de kom inte ihåg denna tävling så det berodde antingen på att jag kom för tidigt eller för sent.
Marie Grapne (det fanns två i vår släkt, tyvärr finns det ingen kvar idag), var gift med min pappas kusin Charles, eller Challan som han kallades. Deras första barn, min kära syssling Fredrik är ett halvår yngre än mig, så min teori är att de här annonserna var ett försök att i god tid hitta ersättare för Marie när hon skulle hem och föda barn.
Min pappa jobbade med data långt innan de flesta IT-gurus ens var påtänkta. Han brukar säga att han redan i början på 60-talet undrade vad som skulle hända år 2000, eftersom årtalet sparades som endast 6 tecken. Men han räknade också ut att det inte var hans problem eftersom han skulle fylla 65 den 19/1 2000. Nu fick han förmånen att gå i pension mycket tidigare men….
Både han och mamma läste Ekonomi i så kallad Fackskola (Frans Schartau antagligen). På den här tiden arbetade han tydligen som kamrersassistent, men ni kommer att se att det ändrar sig….
Nu var pappas titel helt plötsligt herr. Jag har inte en aning om det var bättre eller sämre än kamrersassistent, men det låter lite bättre. Jag har alltid hört att pappa har jobbat i Gamla Stan. LBF har jag googlat nu, bytte sedemera namn till K-Konsult, och heter idag, typ K-konsult gruppen.
Intressant att det bara var män som klarade av ovanstående arbetsuppgift på den tiden.
Men en stansoperatris måste ju som namnet antyder vara kvinna. Men arbetstiderna lät ju inte helt fy skam. Man behövde bara arbeta måndag-fredag, men lediga lördagar året runt. Dessutom jobbade man bara mellan 8-16 under de 3 sommarmånaderna. Rena lyxjobbet. Jag hade samma arbetstid när jag jobbade på Skandia 1982.
Lite spännande att man reda då hade 010-nummer. Hmm….
Så var det dags för en man igen. Man måste ju ha kännedom om hålkortsbehandling Gud bevars! Om ni undrade vad som stod på hålkorten (eller var utstansat) så var det troligtvis kundregistret till LBF, ett hålkort för varje kund. Märk nu hur min far avancerat till att inneha titeln kamrer! Det kunde han behöva om det innebar löneförhöjning. För nu var det dags för nästa nya familjemedlem!
Och så föddes min syster Nina. Jag minns inte så mycket från den tiden, mer än att vi bodde i lägenhet i Hässelby, och att min mamma försvarade henne när hon satte sig på mina dockskåpsstolar så att de bara blev tändsticksved!
Man tog uppenbarligen inte ledigt när man fick barn på den tiden. 2 dagar efter min systers födelse fanns denna annons publicerad och pappa förväntades svara på frågor om tjänsten.
Jag kan liksom inte säga att jag tycker att annonsen ser så himla urmodig ut egentligen. Jag har själv sökt mängder av jobb som formulerats på exakt samma sätt 20 år senare. Det är nog på senare år som tiderna har förändrats.
Här är första annonsen jag hittade där Challan söker jobb. Han arbetade som ingenjör och så länge vi bodde i Stockholm allihop så träffades vi ofta. Jag såg Fredrik mer som en kusin än en syssling, och det vi barn var i samma åldrar så det var bara att leka när vi träffades. Men sedan när vi började flytta runt i Sverige, och de fortsatte att bo i Jakobsberg, så blev det bara på midsomrarna vi träffades hos hans farmor och farfar i deras sommarstuga utanför Eksjö. Oj vad vi åt körsbär, och inte förstod något av de vuxnas midsommarfirande!
Det här är sista annonsen som pappa är kontaktperson för på LBF. Sen var det dags att vandra vidare. Vi hamnade i Höganäs där pappa jobbade på Hösanäalaget, som jag valde att kalla det. Och det var där nere som min minsta syster föddes.
Det enda jag minns av Ditte, var att vi INTE fick komma in på BB-avdelningen och hälsa på mamma när hon låg där. Det är många saker som blivit bättre sedan dess.
Här hittade jag en mycket spännande sak i tidningen. Farfar vann en tävling som jag inte vet vad prestationen bestod i. Han var bland vinnarna 288-789 och fick välja mellan ett Badmintonset eller en guldberlock. Han måste ha valt badmintonsetet, för vi spelade alltid badminton på deras torp utanför Linköping. Det fanns inget roligare än att spela med farfar och skicka bollarna rakt in i buskarna så att han fick springa. Min farfar var lite rund om magen på den tiden. Undrar om farfar någonsin ångrade att han inte valde guldberlocken?
Och så hade vi flyttat vidare till Nässjö, där pappa började jobba på Eldon. Det som är mest spännande med den här artikeln är att pappa gick vidare och glömde allt om den här föreningen, men 40 år senare blir han kontaktad av föreningen, som fortfarande lever och frodas, och de vill att han ska delta i deras 40-årssjubileum. Det gör även min yngsta syster Ditte, som är medlem och inte har en aning om att det var hennes egen pappa som startade föreningen. Föreningen har även firat 50 års jubileum, och då deltog pappa också.
Så var det dags för fru Grapne att vara ledig igen? Det här kan vara när min syssling Louise skulle födas.
I Nässjö jobbade pappa på Eldon. Jag kommer så väl ihåg pappas alla arbetskamrater och Gunnar Randholm, som ägde företaget. Jag visste inte riktigt vad de sysslade med, men mäkta förvånad blev jag när jag bodde i USA och det stod Eldon på alla lysknapparna där jag bodde. Sen diversifierade de sig även och började hyra ut släp.
Min årskull var den sista som läste Cobol på universitetsnivå. Absolut det bästa programmet jag någonsin lärt mig. Inte en massa onödigt skit som att deklarera variabler och sånt. Ville man att det skulle vara ett datum så var det det, annars var det något annat. Bara man INTE glömde punkten. Mycket märkligt att vår klass, som gick ut 2000 inte var mer eftertraktade än vad vi var…
Charles jobbar i Solna som ingenjör på PO Andersson AB. Det verkar fortfarande finnas kvar men heter idag PO Andersson Konstruktionsbyrå AB, och ligger kvar i Solna. Tänk va?
Sa jag att min pappa var ekonomiutbildad. På den tiden vet jag inte ens om det fanns datautbildningar, och nu menar jag de “vanliga” datautbildningarna som idag ligger under samhällsvetenskapliga institutionerna och inte under de tekniska. Jag undrar jag, hur pappa lärde sig allt egentligen?
Farmor och farfar kommer egentligen från Linköping men av någon underlig anledning som jag inte känner till så hamnade de i Nynäshamn, där farfar arbetade som fastighetsskötare där och farmor arbetade i en klädbutik och brukade till och med arbeta som mannekäng ibland. Så pappa och min farbror växte upp där och det var också i Nynäshamn jag föddes. Sedan när både vi och min farbror flyttade land och rike kring så minns jag resorna upp till Nynäshamn. När man kom till Södertälje så var lampornas ljus orange, och då visste man att det inte var så långt kvar (!!!) tills man var i Nynäshamn.
Farmor och farfar bodde på Höjdgatan, men senare, när vi flyttade till Västervik, så flyttade de tillbaka till Linköping efter 40 år i Nynäshamn. Detta för att komma närmare oss och umgås med sin släkt. Men det tog inte många år tills både farfar och hans syster och hennes man dog, och farmor satt ensam kvar i Linköping. Och det mest retfulla av allt! Mamma och pappa flyttade tillbaka till Nynäshamn igen. När farmor var och hälsade på dem så kom folk fram till henne på gatan och hälsade för hon var så känd från sin tid i affären.
Så nu är pappa installerad på SlipNaxos i Västervik. När han visar mig sitt dataminne som han hade i en klocka någon gång på 90-talet och sa att det rymde lite mycket minne som hela hans datasal på Slip, så visste jag vad han pratade om för jag hade varit där. När man kom dig så brukade de stoppa in en speciell hög med hålkort i maskinen, och så skrevs en bild av JFK ut på pyjamaspapper. Tänk så imponerad man var!
Och så bytte pappa jobb och sökte en efterträdare. Jag var vid den här tiden 16 år, och minns bara hur pappa cyklade hem på lunchen i sin bruna manchesterkostym.
Nu hoppar jag över några jätteannonser som inte gick att fånga annat än i delar. Annonserna ser forfarande likadana ut, även om man bytte till en modernare logga för SlipNaxos.
Minns ni löntagarfonderna? Här var några som försökte se till att de inte blev av…. Min mamma var en av dem.
När pappa fyllde 50 så hade han flyttat upp till Nynäshamn. I början bodde han själv i en lägenhet, tills de hittade ett hus och mamma kom upp. Jag glömmer aldrig hur tungt det var att bära ner Bröderna Andersson-soffan 3 våningar med bara pappa till hjälp, som hela tiden sa: “Ta i lite då!”
Pappa var tillbaka på ursprungsplatsen igen, och med samma arbetsgivare. Här trodde han nog att han skulle bli kvar till pensionen, men då känner man inte min pappa! (Vem tror ni jag har ärvt mina myror i baken av?)
Pappa börjar jobba på Telia Data i Handen. Det visade sig att han skulle bli arbetskamrat med vår granne i Sköndal. Jag undrar om det är någon kvar på TeliaSonera av dessa personer fortfarande.
Efter detta sätter vi punkt för den äldre generationens tidningshistoria. Nu börjar barnen att förlova sig, gifta sig och pluppa ur sig små barnbarn på löpande band. De två bröderna Sture och Sten som tog namnet Grapne, skaffade sig 3 söner som förde namnet vidare (döttrarna gjorde det inte) och dessa i sin tur skaffade sig ett helt gäng med barn. Så många att det kändes viktigare att försöka hålla Svens släkt vid liv istället. Så i augusti 1986, släppte jag mitt efternamn. Och från den dagen så blir jag bara påhoppad av en massa människor som känner Svens släkt. Men inga som känner min….
Inte stor skillnad mot hur vi ser ut idag, eller hur?
(Det här var bara för DN, men jag har en hög med urklipp från andra tidningar, men det får bli en annan gång!)