Bakgrund

Efter att ha gjort ett lappöverkast till oss och sedan ett till Erik så är det nu dags att göra ett till Anna. Det är lite kul för det är ju Annas gamla överkast från Indiska som har stått modell för de båda andra. Men det är totalt utslitet och var dessutom gjort för en enkelsäng. Nu har hon en lite bredare säng, 120, så det är dags att sätta igång.

Eftersom jag är som jag är så kan jag inte upprepa mig för många gånger utan det måste hända nya saker hela tiden. Efter att ha surfat runt på internet så föll jag för den här bilden:

Mönstret

Mönstret kallades Shoebox, och visade sig även vara samlingsnamnet för en hel del andra mönster, där man troligtvis förvarar lapparna i skokartongen.

Jag hade ingen aning om proportionerna förutom att jag hittade ett överkast där det låg en katt, men jag uppskattade att de stora bitarna var 12×24 cm och de smala 4×24 cm.

Nästa problem var att försöka hitta ett system i hur man bildat mönstret. Jag är, trots min röriga framtoning, extremt strukturerad och att bara lägga ut lappar huller om buller, existerar inte i min värld. Till min hjälp tog jag följande bild:

Jag kom fram till att det fanns 19 olika tyger (jag hade bara köpt 9), men hur jag än tittade så kunde jag inte hitta något system. Jag åkte bort till Ohlssons Tyger vid IKEA och frågade om de såg något. Förändringen i tjejens ansiktsuttryck när jag gav henne bilden från lite överseende “javisst lilla tanten det här ska jag nog lösa åt dig” till “vad i h-e är det här egentligen” var mycket rolig att se. Hon lyckades inte heller men hon fick i alla fall sälja 10 nya tyger till mig. De första 9 tygerna övervägde åt turkost men nu fokuserade jag på lila och brunt.

Oavsett om jag hade kommit på mönstret eller inte så kunde jag ju börja skära till alla bitarna. Det tar längre tid än vad man tror (och är tråkigare än vad man tror också). Jag hade redan strukit de första 9 sjoken med tyg och de andra strök jag allteftersom jag skulle skära dem.

Man känner sig så rik när man har alla de där lapparna liggandes i perfekta högar. Jag vet inte varför det känns så men det är väl något med att man har gjort det själv och att det finns många av dem. För många blev det. Varje tyg skars i 8 stora bitar (13×25 cm) och 16 smala bitar (5×25 cm). Eftersom tyget var 110 cm brett så var det bara att vika det 2 ggr och då skar jag till 4 bitar varje gång. Jag räknade också med en halv centimeters sömsmån, vilket var lite snålt upptäckte jag när jag började sy. Varför i hela friden skriver jag nu så detaljerat om det här då? Jo, för jag hade varit överlycklig om jag hade hittat mer information om storlek mm när jag surfade runt på internet. Så nu ger jag bara nästa person som vill sy detta mönster lite försprång helt enkelt.

Designen

Jag kom snart fram till att det var inte min melodi att bara lägga ut lapparna med målet att samma lapp inte skulle ligga intill sig själv. Sven engagerade sig och tyckte att jag skulle göra iordning kombinationer som jag sedan använde. Då hade jag redan kommit på att jag skulle göra ett mönster som var varannan lila och varannan grön. Så genom att matcha ihop varje stor lapp med två olika kombinationer av smålappar så fick jag i praktiken 4 olika kombinationer eftersom jag också kunde vända lappen upp och ner.

Nu började det roliga! Jag skulle lägga ut alla bitarna så att det blev ett snyggt mönster. Nu blev det inte lika jobbigt för varje gång jag la ut en bit så var det ju egentligen 3 bitar samtidigt. Det enda problemet var väl att vardagsrumsgolvet inte riktigt räckte till. Vi flyttade på matbordet men det var ändå inte tillräckligt. Och eftersom man inte har så mycket tid att jobba med det så blev ju lapparna liggandes på golvet dag ut och dag in, och vi blev ganska duktiga på att smyga fram och tillbaka över dem.

Det blev en hel del lappar över…

Montering

Jag fick ju sy ihop varje rad bit för bit. Där hittade jag inget bättre sätt. Det var väldigt jobbigt att komma ihåg vilket håll den skulle läggas tillbaka på och framför allt var det knepigt och tänka rätt när man skulle sy ihop lapparna så att jag inte förstörde ordningen. Varannan rad skulle också ha en halv lapp övers och underst eftersom mönstret jag gjorde hade en halv rutas förskjutning.

Och sen var det dags att stryka igen.

Det var totalt 10 rader med rutor och varje rad bestod av 11 hela rutor. Så till slut var allt ihopsytt!

Det är nu man gör sitt vägval. Snabbt och slarvigt eller långsamt och noggrant? Eftersom jag inte hade särskilt bråttom och jag faktiskt ville att det här skulle bli bra så satsade jag på det senare. Jag hade varit och köpt vliseline för det var billigare än att köpa vadd som man kunde stryka på. Och jag tycker inte att överkast behöver vara så himla fluffiga. Men vliselinet var inte att leka med heller. Det skulle strykas på utan att det blev några veck på tyget, samtidigt som jag inte kunde se detta eftersom jag strök på det på baksidan av överkastet och dessutom hade en handduk över för att inte smälta vliselinet.

Jag blev verkligen imponerad över hur bra det blev att använda vliseline, och hade önskat att jag kom på den idén när jag gjorde överkastet in till gästrummet (det skymtar bakom strykbrädan). Det blev mycket bättre fall på tyget, men det var ett tyg som blev skrynkligt av vliselinet, men jag får försöka leva med detta!

Jag hade köpt turkost bomullstyg att ha som baksida och så tänkte jag göra något så avancerat som att lägga in en brun passpoal i kanten också. För att få allt att ligga snyggt så blev det en hel del tråcklande, och till slut blev jag rätt trött på att sitta på vardagsrumsgolvet hela tiden!

En sak återstod innan det nästan blev lite för överarbetat. Allt var ihopsytt i kanterna men fortfarande satt hela baksidan lös. Jag bestämde mig för att sy fast baksidan med små, små stygn som inte skulle synas på framsidan.

Färdigt

Det tog inte så lång tid att göra överkastet. I slutet av november köpte jag de första tygerna. Sen tror jag att det tog längst tid att komma på vilket mönster jag skulle göra. Det förra mönstret jag gjorde var väldigt tacksamt för fick man inte ihop bitarna perfekt så doldes detta ändå under sidenbanden som jag sydde på. Här fick man vara väldigt noggrann. Jag kunde inte låta bli att lägga ut det på vår säng och konstaterade att det passade ju bra där också…

Ja, så var det dags för en sista strykning innan det var dags att plocka ihop alla saker. Jag är inte så mycket stolt över mig själv, som att det går att utgå från en sak (en massa tyger) och skapa något helt annat och unikt. Det tycker jag är fantastiskt! Sen att det är jag som har gjort det är ju egentligen en gåva till mig. För jag har haft jättekul nästan hela tiden. Skulle min symaskin inte strula så mycket så hade det varit en njutning HELA tiden!

På plats

Det finns ju ingen anledning varför det här ska slås in i ett paket och vänta tills julafton, så Anna bar hem det redan på tredje advent när hon var här och firade Svens födelsedag.

Jag bad henne fotografera det på plats så jag fick se hur det blev. Efter många påminnelser så kom äntligen bilderna:

Det var tur att jag gjorde det 20 cm kortare än vad jag tänkt, för det blev väldigt långt. Men i julhelgen har jag lovat att fixa en “underkjol” till sängen. Och sedan ska det ju bli en huvudgavel en dag, men den ska nog inte vara gjord av lappar!

Det är inte utan att man känner sig lite sysslolös nu när man är färdig. Det är tur att det är jul snart!