Till minnet av ett piano

Ja, kära systrar, det är sant – jag ska göra mig av med pianot! Min äldsta vän har stått alldeles för länge övergiven i ett hörn av huset och samlat damm. Och jag har inte kvar den otroliga inspiration som jag en gång hade.

Annonsen på Blocket

Historien om pianot börjar med att vår kära mor, av någon anledning som jag ännu inte förstått, fick för sig att jag skulle spela piano. När detta begav sig hade vi inget piano, men det hindrade inte henne från att förverkliga sina planer på att göra mig till en stor koncertpianist! Hon hittade en granne i trappen bredvid som hade piano (det är ju inte så svårt att höra kan jag tänka mig), och den stackaren lyckades hon övertala att jag skulle få öva. När detta var klart var det bara att anmäla mig till musikskolan.

Det fortsatte precis lika katastrofartat som det började. Efter två terminer blev jag tvingad att uppträda tillsammans med två andra elever. Lite kryptiskt blev vi presenterade som att en hade bara spelat i en termin och de andra i två. När jag bröt ihop över pianot efter att inte ens ha kunnat klara “Vinter farväl” (scenskräcken gjorde ju inte saken bättre), så antog säkert publiken att jag var den som bara spelat i en termin, men se där hade de fel! Men jag antar att hon som bara spelat en termin slapp sitta inne hos grannen och öva.

Men så en dag hade mormor köpt oss ett piano! Då hade vi redan flyttat till Getingstigen och pianot hade fått sin hedersplats i vardagsrummet. Jag gick nu i 7:an och Lennart Söderling, vår musiklärare, hade pianolektioner. Men jag kom snabbt på ett knep. Jag pratade med honom om viktiga saker. Jag tror att han var glad över att jag ställde alla dessa frågor och bad honom om råd osv. Det är ju inte många 7:e klassare som vanligtvis respekterar en lärares åsikter, och kanske speciellt inte en musiklärares. Så vi brukade aldrig hinna med läxan så jag fick ytterligare en vecka på mig att öva. :-)

Min mormor på 80-årsdagen. Bilden visar vilka dåliga fotografer vi har i släkten. Inte bara syns ett finger uppe i hörnet, fotot är taget rakt mot en spegel också. Min mormor dog året efter, 1981 på samma dag som Erik sedan föddes 6 år senare!

Det var inte förrän jag slutade med mina pianolektioner som jag började intressera mig ordentligt för pianot. Då lärde jag mig både Für Elise, Moonlight serenade och temat till Love Story. Och så förstås Melody in F, som jag kunde drämma i utantill lätt som en plätt. Till mina systrars stora förtvivlan blev jag oftast sittandes vid pianot på väg till eller från duschen. Naken med en handduk som turban hamrade jag loss på pianot.

Båda mina systrar blev skrämda från vettet av sina pianolärare så det blev inga koncertpianister av dem heller. Så när jag flyttade hemifrån så följde pianot med. Och jag har spelat på det. Jag köpte noterna till temat till Mupparna och My way, och inte minst musiken till både Dark side och the moon och Shine on you crazy Diamond (där del X är den som jag lyckats bäst med).

Jag vid pianot i Blåsut
Det är dags för utgång, ska väl tilläggas….

Varje gång jag flyttat så har jag fått beställa flyttning av pianot. Och jag har förstått att det ur flyttsynpunkt är bättre med ett brunt piano än ett svart, för då skulle det ha blivit dyrare att flytta det.

Och så när jag fick egna små barn så tvingade jag Erik att spela piano. Det gick jättebra, och pianoläraren var väldigt trevlig och han kom faktiskt hem och stämde pianot också. Men Erik ville inte, och 80-talister får som de vill. Anna minns jag inte ens om vi försökte få att spela. Men Sven har provat och vi satte tejpbitar med tonernas namn på tangenterna, för han kunde ju tonerna efter sin karriär på saxofon. Men inte heller han blev något.

Sedan vi flyttade till Grenvägen så hamnade pianot i källaren och sedan lyckades vi själva med hjälp av remmar få ut det via garaget och upp för backen och in i Eriks rum. Och där har det sedan stått och samlat damm. Nu är det dags att klippa navelsträngen och göra sig av med det. Jag har fått för mig att min kära mormor köpte pianot för hisnande 3000:- på 70-talet och nu får man bli glad om man blir av med det. Men det mest fantastiska med pianot är att det trots enbart en stämning (och så många flyttningar) faktiskt är väldigt stämt (enligt mina öron i alla fall) och det har en väldigt fin klang.

När Sven surfade för att se om märket Auerbach var något fint, så fick han träff på en dam med detta namn som spelade piano. Han föll inte för mitt förslag att vi skulle kontakta henne och höra om hon ville ha ett piano med sitt namn. Kanske var det för att hon inte bodde i Sverige, vad vet jag.

Så är det någon som är intresserad av ett piano som låter vackert och har en pedal så att man även kan sitta och spela på nätterna, så hojta till. Jag tror inte att annonsen på Blocket kommer att resultera i så många telefonsamtal.

Och jag då, jag får väl ladda ner någon app för iPad så jag kan fortsätta spela min Melody in F. Snyft!

 

,

Comments

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.