Tystnad

Spread the love
Och så en perfekt himmel

Det känns som om man sakta sakta håller på att gå sönder. Det förvånar mig att ingen annan bryr sig. Men snart orkar jag inte längre….

Från början – en berså

Idag bryr sig inte människor det minsta om hur de låter inför andra människor. Och inte heller när de låter. Och det verkar bara bli värre för varje år som går. Det blir helt enkelt aldrig tyst.

Alléer överallt

Bruset från trafiken på E4:an kan man inte göra så mycket åt, även om det låter mer och mer för varje träd som fälls mellan oss och motorvägen. Det har blivit en del träd de här 15 åren vi har bott här. Men det finns många andra ljud som inte skulle behöva finnas. Han som hyr en kobra för att försöka få bort en bergsknalle, och gör det till sitt hobbyprojekt på vardagskvällar och helger att stå där och hacka i berget i månader, fast det skulle kunna räcka med en enda dynamitknall. Men det skulle ju bli kostsamt! Eller när man hyr in personal att städa trädgården genom att blåsa den ren med lövblås i 4 timmar medan man själv sticker iväg hemifrån för att slippa höra oljudet. Och finns det någon som verkligen vill sitta ute med ett glas vin kl 10 på lördagskvällen och höra hur grannen sågar sten så stendammet lägger sig som en hinna på ytan i glaset?

Utsikt från en bänk ur en annan vinkel

Om någon tror att jag överdriver, så är det det absolut sista jag gör! Under åren vi bott här kan jag berätta om elektriker som börjat hamra kl 6.30 på Nyårsdagen, om att vakna kl 7 på Midsommaraftonsmorgonen av att någon står med vinkelslip 5 meter från vårt öppna sovrumsfönster eller när man den 1 maj halar flaggan en timme innan grannen slutar cirkelsåga. Och det här är bara bråkdelen av exempel jag har på extremt dåligt omdöme och bristande respekt för sina medmänniskor. Och ändå verkar det som det är helt OK, som om det är något som man ska behöva stå ut med bara för att man är … människa?

Svarta grenar, gröna blad, blå himmel och vita moln

Efter två synnerligen jobbiga veckor ljudmässigt så orkade vi inte stanna hemma idag. Vi bestämde oss för att besöka grannkommunen Ekerö via Slagsta färjan.

Utsikten från en bänk

Det är inte mycket man kan om sin grannkommun, men sakta sakta började kunskapen rinna till. Jag hade precis lyssnat på en podd om drottning Lovisa Ulrika, som levde på slottet Svartsjö, och sedan hade det ju använts som fångförvaring tills den “nya” Svartsjöanstalten togs i bruk på 50-talet. Så varför inte åka dit och besöka platsen.

DET BÄSTA VI GJORT!!!

Det finns säkert bättre saker att lägga pengar på än att restaurera gamla slott, men jag tror att vi är många som skulle uppskatta att få se slotten i sin ursprungliga prakt. Varför inte ta av apanagen för att renovera? Här har man en ovärderlig kulturskatt, och jag pratar inte om huset nu, utan hela parken och området runt omkring. Och vad finns det? En liten inhägnad på 10 x 10 meter där Hermods Yrkeskurs lär sig att anlägga en köksträdgård? Va? (fast oj vad fina de var…)

En gång – en vallgrav

Det här händer ju bara för att blommor och växtlighet är satt på sista plats i allas budgetar. Istället för på första plats där det hör hemma. Alla människor mår bra av att få vistas på ställen med magnifika träd och framför allt tystnad. Tänk så många som skulle kunna sommarjobba och lära sig att skönhet behövs för att man ska må bra. Och för folk som inte mår bra är det en utmärkt rekreation. Och alla som bor i områden utan grönområden: dagkoloniverksamhet. Vi var väl inte mer än 20- 30 personer sammanlagt, under tiden vi var där, men det hade kunnat få rum så många fler. Alla dessa 70+ som sitter instängda och inte vågar sig ut. Det var här de skulle vara! Och det var så TYST! Man hörde ett litet litet svisch från vägen in till Stockholm långt borta, eller var det bara vinden?

Bara prata i godan ro

Plåstren på min själ lades lager på lager tills jag bara ville gråta så vackert det var (som Peter Jöback sjunger ni vet).

Stora ytor

Tänk om det fanns ett ställe där alla olika människor bara fick vara och hjälpa till om de ville. Tänk vad många som skulle få en mening i sitt liv. Och tänk vad vi skulle få umgås med varandra över gemensamma intressen. Ett ställe där krattan är redskapet (inte lövblåsen) för här gör man fint samtidigt som man värnar om friden. Och där man lär sig att respektera vad andra människor uppskattar, och själv lär sig uppskatta!

Bara strosa

Det vore något det. Det är bara att fortsätta drömma….

 

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.