Jag ska inte raljera om saker och ting, särskilt inte när jag nu har en pågående diskussion om sophämtningen hemma, men här är sophämtningen fortfarande ett serviceyrke. Inne i stan åker man runt sent på kvällarna för att inte störa trafiken. Och om någon tunna är full (oftast de med kartong), så tar man med sig allt som staplats ovanpå, för det är det man jobbar med, att tömma sopor. Ett jobb som bara finns, men som inte märks när det fungerar.
Nu är ju det inte riktigt sant för jag flög upp ur sängen när jag väcktes med ett brak en kvart innan väckarklockan ringde av dessa “osynliga” sophämtare. Och konstaterade att jag aldrig sovit så gott under hela resan som i natt. Jag njuter fortfarande av känslan, fast jag både har duschat och ätit frukost. Det är drygt en timme tills tåget går. Det tar 9 minuter till stationen, och jag vill gå NU, men det går inte för Sven står i duschen!
En härlig promenad till stationen där vi för första gången fick visa både interrailkort och platsbiljett, vilket är en utmaning när de är digitala i två olika appar. Fantastisk resa genom en massa odlingar. Enda smolken är motormunnen framför oss. Eftersom vi åker första klass är det väldigt spatiöst mellan sätena och i utrymmet mellan sina säten satt han vänd till hälften mot oss och pratade oavbrutet. Roade mig med att kolla språket med Google Översätt. Efter en timme bad jag honom helt enkelt att hålla käften eller flytta bort från glipan. Det hjälpte.
Mellan Tarragona och Barcelona gjorde snabbtåget äntligen skäl för sitt namn och kom upp i 248 km/timme. Men det var ju inte så lång tid kvar. Lyckades få se en farbror pinka på herrtoan eftersom låset gick upp när tåget skakade. Var ju bra att veta när det var min tur.
I Barcelona hade vi 45-50 minuters paus, så vi gjorde det som man bör göra. Först tog vi en selfie utanför stationen och sen gick vi och handlade på McDonalds. En dubbel fiskfilé kostade 75 kr! Vi äter kanske på denna inrättning vartannat år, och varje gång förstår man varför det inte blir oftare! Sen var vi ju inte hungriga heller utan åt mest i förebyggande syfte.
Nästa tåg var ett lokaltåg som tog 3 timmar att köra 11 mil. Jag lägger ut en bild på alla stationerna. Gudskelov var tåget luftkonditionerat men istället fick två tjocka engelsmän för sig att sätta sig bredvid oss trots att vi redan fyllt bagagehyllan med våra väskor! Var inte sugen på att konversera dem i 3 timmar. Som tur var var deras mobiler mer spännande och så gick de av efter en timme.
Från början var tåget så fullt att man satt på golvet och luftkonditioneringen slet för fullt. Men allteftersom folk gick av och temperaturen ute sjönk så blev det kallare. När vi kom fram till Cerbère så var vi blåa OCH kissnödiga. Det fanns ingen toa på tåget.
Cerbère var lite spooky minst sagt. På stationen låg allt skräp från soptunnorna utspritt på golvet på stationen som om någon tagit loss den genomskinliga påsen och kastat ut allt på golvet. Det var tre olika tunnor, och mitt på golvet låg en död rödhake. Annars verkar det inte hända så mycket här. Vi fortsätter…
Kl 17.00 var vi framme i Perpignan. Om vi tyckte att folket på tåget var amatörer som satt med dunjackor så förstod vi varför när vi klev ut på perrongen. Det kändes som minst 20 sekundmeter. Det blev inte bättre av att Sven klickade på vägbeskrivningen till den översta sponsrade länken istället när vi skulle hitta hotellet, så vi fick släpa våra resväskor fram och tillbaka under järnvägsspåren som delade av staden. Men mottagandet när vi äntligen kom fram var superfantastiskt och rummet kostar typ 750 kr per natt, och Sven den fulingen fixade ett rum med två enkelsängar så att han äntlingen får eget täcke. Men jag får längre att sparka på honom när han snarkar!
Det är ett jävla liv i Perpignan. Vi hittade en “hall” med massa restauranger och ställen som säljer mat. De enda ställena där inte alla matplatser var reserverade var en svindyr restaurang som serverade
anka på olika sätt eller en “kanadensisk” restaurang som gjorde poke bowls med brunsås! Så vi provade den senare. Sven tyckte vi kunde dela men jag ville inte känna mig så himla snål hela tiden så jag lämnade hellre. Och aldrig har väl brun sås smakat så gott.
Sen är det värsta diskoteket här med bara sån där konstig fransk musiksmak, som bara fransmän har. (Om musiksmak får man väl ha fördomar utan att vara rasist eller hur?)
Vet ni hur trött man blir av att sitta på tåg en hel dag. Det är troligtvis miljöombytet från 27 grader och sol i Valencia till 18 grader och 27 sekundmeter i Perpignan. Jag är verkligen sugen på att gå tillbaka till hotellet och se lite Meidas Touch på Youtube och lösa torsdagskorsordet!
