Persikoträd
Vi trodde inte att det var sant när vi flyttade hit men det fanns faktiskt ett riktigt persikoträd på tomten. Det stod mot väggen vid huvudentren och det bar också frukt. Vi har försökt att få reda på vilken sort det är men än har vi inte hittat någon persikolog som kan hjälpa oss. Frukterna är stora med ganska tjockt skal. Men inte så tjockt att man måste ta bort det. Däremot brukar vi gnugga bort lite av luddet på dem. Köttet är alldeles vitt och så otroligt saftigt att de inte går att äta utan att det rinner ner för armarna. Och så smakar de som persikor fast lite mindre söta då. Från att de mognar i slutet av augusti och hela september kan man bara gå ut och plocka en på morgonen som man skivar ner i frukostyoghurten. Det är riktig lyx!
Oftast blir det så mycket frukt att vi inte hinner äta upp allt. Då gör vi persikosylt av resten. Det är gott att värma till vaniljglass. I höstas gjorde jag persikomarmelad med citronskal i. Det blev jättegott men inte lika gott som björnbärsmarmeladen förstås.
Skuggmoreller
I början av augusti börjar körsbären att mogna. Då har vi redan njutit av trädets fantastiska blomning på våren och nu är det dags att skörda. Man börjar äta bären när de är gula, sedan blir de röda och ännu godare, för att till sist bli alldeles svarta. Man äter och äter och till slut inser man att det finns mask i dem. I år har jag tänkt att försöka bli av med masken som kommer från små flugor som lägger ägg vid skaftet. Genom att hänga upp flugpapper så ska jag fånga så många jag kan. Sedan lät jag inga körsbär ligga kvar på marken i somras för tydligen kryper de små maskarna ner i jorden och övervintrar och blir flugor nästa säsong. Vi får se om jag lyckas med mitt “krig”!
I somras blev jag fruktansvärt ha-galen och tvingade Sven och Anna att hjälpa mig att plocka av i stort sett varenda bär som fanns på trädet, och det var inte lite. Vi kokade sylt varenda kväll. Varje bär var urkärnat och delat i minst två delar och genomgånget för mask innan det hamnade i grytan. Ett riktigt hästjobb med andra ord. Men nu så här på vintern var det värt all mödan när man bara kan gå ner i förrådet och hämta upp en burk sylt och ha på yoghurten till frukost. Körsbärssylt är den absolut godaste sylten enligt mitt tycke!
Äppelträd 1 (Alexander?)
De två träden som stod på framsidan var väldigt märkligt klippta när vi flyttade hit. Vi är vana med att man håller träden låga och vida så att det kommer in mycket ljus, men de här var klippta väldigt nära intill stammen. Eftersom det var några år sedan någon klippte dem så hade de fullt med vattenskott som växte rakt upp och de var fulla med äpplen som ingen nådde. Vi försökte få dem att växa som vi ville men det var för sent. Men nu har jag fått reda på att det finns flera sätt att beskära äppelträd på och jag har hittat ett sätt som funkar för mig. På hösten medan äpplena fortfarande inte har mognat klipper jag av alla grenar som inte bär frukt och trädet får ett paraplyliknande utseende. Jag har märkt att det inte kommer så mycket vattenskott längre på träden heller.
Äppelträd 1 (Wealthy?)
Min arbetskamrat var granne med en stadsträdgårdsmästare och tog med sig mina äpplen till honom. Jag är inte säker på att han har rätt, men äpplena på de här träden är jättestora och saftiga. När Anna bodde hemma brukade hon ta ett äpple direkt från trädet varje dag när hon gick till skolan. Det är av den anledningen man har äppelträd, tycker jag. Vi hade ett spaljerat äppelträd i kryddträdgården samt ett Belle de Booskop som vi sågade ner. Det kan tyckas brutalt men då ska man också veta att vi har 13 äppelträd på landet, så någon brist på äpplen råder det inte hemma hos oss.
Avenbok
Jag var hemma hos en arbetskamrat som visade hur hon hade planterat en häck av avenbok. Det häftiga med denna är att man kan få den riktigt smal genom att klippa den på rätt sätt. Avenbok kan växa ganska krokigt om man låter den växa fritt men genom att stötta upp den och binda upp den så kan man få den att bli ett grönt staket. I efterhand har vi förstått att det bästa är nog att sätta sneda stöttor som man sedan binder fast flera avenbokar i men vi satte en stötta per träd. Sedan höll vi efter grenarna och klippte bort allt som växte framåt eller bakåt och band ihop grenar som växte åt sidorna med trädet bredvid. Då fick vi grenarna att växa rakt ut och bli som en oigenomtränglig vägg (åtminstone för rådjuren).
Avenboken behåller sina löv på vintern, men då är de bruna förstås. Jag tyckte det var jättesnyggt att sätta i en slinga med blå lampor för det passade mot de bruna löven. När grannen sprängde sönder vår mur, var vi tvungna att gräva upp alla avenbokarna. Det tog oss en hel påskhelg, och vad vi hade hört oss för nere på Zetas, så var det inte så stor chans att de skulle överleva. Vi planterade den runt kanten av vår kryddträdgård, och allihop överlevde!
Det var när jag stod nere i kryddträdgården och såg hur solen sipprade in mellan de gröna bladen som jag kom på hur fint det skulle vara att ha en pool där, omgiven av avenbok. För att lyckas fixa det var vi tvungna att flytta på dem igen, och för närvarande är de tillfälligt planterade på framsidan där vi jämnade till gräsmattan och fyllde ut med jord. Grannarna måste tycka att vi är väldigt slarviga, för de står inte särskilt jämnt, men de ska ju tillbaka nu i vår, när vi är färdiga med poolen. Sen kan vi ligga i poolen och flyta och se solen genom bladverket. Och eftersom avenbok inte fäller löven som andra lövträd, så behöver vi inte oroa oss för en massa löv i poolen. Till våren när de nya bladen kommer kan vi går runt med en dammsugare och suga bort de gamla löven, lätt som en plätt, tror jag…..