Oh-la-la vilken säng vi har! Säkert 180 cm bred och superskön trots att man inte använder bäddmadrasser i Spanien (eller Italien). En natt till så är det dags för ny säng igen!
Eftersom vi inte kan boka platsbiljett till den första delen av resan, så bestämde vi oss för att gå bort till stationen och köpa över disk. Damen vi träffade talade ingen engelska men vi tror att vi fått rätt nu. Även om vi hade velat köpa den dyrare platsbiljetten där det ingick mat så vi slipper fixa matsäck då vi ska åka tåg i totalt 8 timmar med en timmes byte. Sven fick ge dig ut och leta efter en bankomat då deras kortterminal låg nere.
Efter det har vi fönstershoppat och druckit kaffe. Vi har också ätit den troligtvis dyraste lunchen också. För vi tänkte att vi skulle köpa hem lite korv och ost och käka det i lägenheten, men Sven var väldigt hungrig och det tog ett tag innan jag förstod att han inte ens börjat planera för matsäcken. Men det är ju han som får bära den. Och varför vi köpte 2 liter cocacola häromdagen minns jag inte heller men Sven “The Slasktratt” drack det till maten medan jag sippade på det goda vita vinet som jag nog kommer att gå dricka upp själv.
Hur som helst så vägrade tjejen i affären att låta oss betala med våra klockor eftersom det inte fungerade. När hon tittade bort höll jag fram armen snabb som en kobra och maskinen sa Accepted (fast på spanska). Bah! Som om vi inte gjort det förut! Bara för att man är turist är man väl inte dum!
Så var det dags att prata om spanjorer. Måste erkänna att jag levt med förutfattade meningar i hela mitt liv, att de liksom är lite mañana, men oj, vad fel jag har. I själva verket är de Sydeuropas tyskar. Ordning och reda och hård hatt på byggarbetsplatser och säkert instängt så de får jobba ifred. Och hänger inte alls på tutan hela tiden. Nej, det är som natt och dag mellan det vi hittills sett av Spanien, mot det vi upplevt i Italien. Där kan man prata om mañana!
Men jag skulle aldrig vilja bo här, för det är ju helt klart att den största delen av barnomsorgen här sköts av mor- och farföräldrar. Överallt går det runt med barnvagnar och sitter på lekplatser. Fy, vad tråkigt!
Vi gick ut och tog var sin glass vilket sköt upp hungern med minst en timme. (Hade jag tagit glassen jag såg när jag gick tillbaka och fotade, blue cheese and nuts, hade det nog stillat hungern resten av kvällen. Sen ville Sven klippa sig. Inget svårt alls. Inte som när jag klippte mig i Danmark och höll på att få halva örat bortklippt! Men så mycket småprat blev det inte kan jag väl säga! När han började klippa hans ögonbryn försökte jag be honom att klippa även i näsan, men det gör man tydligen inte hos frisören i Spanien (HELLER!)
Så var det då dags att leta upp favoritstället för att få en sista tallrik med spröda friterade bläckfiskben. Och ve och fasa! De hade stängt på måndagar. Letade desperat på menyn och kom fram till att det var Rabas och Rejos. Så det var bara att börja gå runt och leta. Hittade faktiskt det på menyn på restaurangen på andra sidan gatan där vi bor MEN då visade det sig att köket var stängt fram till 19.30. Och så var det ÖVERALLT!!! Så vi måste slå ihjäl tiden men å andra sidan blir vi hungriga. Sitter och dricker rött vin (för en gångs skull) och har bestämt oss för Calamares fritos och Bocartes (friterad anjovis). Vi får väl se hur det smakar. De har ju sagt hela tiden att det här är anjovisområdet, men hittills har vi lyckats undvika det!
Ridå! Vi försökte beställa mat men det visade sig att köket inte öppnade förrän halv 9. Det finns ju gränser för hur länge man kan sitta och säga på ett rödvinsglas. Vi betalade och gick … tillbaka till grannrestaurangen där vi åt fantastisk mat, till största delen beroende på att servitrisen var från Chicago så hon kunde förklara maten för oss. Friterade bläckfiskbitar och varma räkor i massvis med olja med vitlök i. Stackars den som har platserna bredvid oss på tåget i morgon!
Sven har nu fixat matsäcken och jag har packat och ska nu diska.