Och så var det morgon den sista resedagen, och det kändes som man ville slänga nattlinnet i sopkorgen trots att jag har tvättat det 2 gånger på resan. (Samma gäller mina skor, som jag helst skulle vilja bränna, men det får räcka med att lägga undan dem tills i vår.)
Frukosten var kanon, men vi satt jämte en så dunderförkyld affärsman så vi kände att det var bäst att flytta sig lite. En förkylning per resa räcker!
Vi hade packat ner paraplyerna och hoppades på det bästa men givetvis så vräkte det ner när vi skulle gå, men nu när vi visste vart vi skulle så gick det ännu fortare till stationen så vi hann knappt bli blöta. Inne på stationen hittade vi en affär där man kunde plocka sina färdiggjorda mackor själv och sen betala. Vi köpte varsin och varsin börek med ost (fast det visade sig vara korv i den). Det och en bulle från igår ska hålla oss på banan fram till halv 9 ikväll.
Det var rätt mycket bokat i 1:a klass. Och det fanns bara 6-persons kupéer. Vi hade tur som valde kupén mellan den lilla bäbisen och den jättetjocka tjejen. I vår kupé satt bara en ensam kille som blödde näsblod. Jag spenderade HELA resan mellan Hamburg och Köpenhamn med att lyssna på Dire Straits och spela Candy Crush. Sven läste tidningen på paddan.
Vi kom med ett tidigare tåg till Malmö men det innebär bara att vi sen fick vänta längre i Malmö, för till Stockholm har vi platsbiljetter, inte bara för att vi ville, jag tror man måste ha det också.
Det märks att man är “hemma” igen, när pappa ringer och har datorproblem! 
Nu sitter vi på sista tåget sedan en timme tillbaka. Det var en veritabel chock att komma tillbaka till Sverige! Eftersom vi hade god tid på oss i Malmö så tänkte vi unna oss varsin kaffe latte, men att betala 55 kr st på Espresso House för en ta-med latte var ju hutlöst!!! I Italien var de ju nästan gratis! Det slutade med att vi köpte islatte på Coop för mindre än halva priset, och mycket godare med. Sven lyckades äntligen glömma hela bagaget borta vid bröddisken, men jag var inte särskilt orolig över att någon skulle orka baxa iväg den väskan.
Det enda störningsmomentet nu är killen som ringt typ 15 samtal sen vi kom på tåget. Det började med att en i hans personal ringde och sa upp sig. Det har han sedan ringt och berättat för varenda en han känner. Vi vet var personen heter, vad han jobbar som och var. Vilken lön han har, och uppsägningstid och anledningen till varför han säger upp sig. Vi vet också vilket motbud han har fått och att han kommer att få en längre uppsägningstid om han accepterar det. Jag hoppas att ingen av mina Facebook-vänner är så lösmynta bland folk! Folk är inte kloka!
Det ska bli så skönt att komma hem igen. Inte för att jag längtar efter egentid eller så. Det finns ingen annan person i hela världen som jag hellre skulle vilja spendera 24 timmar om dygnet med, till och med under samma täcke ! (Vet inte om Sven skulle svara samma sak…) Vi har ju haft drygt 40 år på oss att vänja oss vid varandra (41 år den 23/11 för att vara exakt) och jag tror inte att han har blivit stressad en enda gång under hela resan!
Men vi har haft vissa regler:
– Inga supertidiga avgångar
– Inte för korta byten
– Inte för billiga hotell
– Inte för långa resor
– Vila mellan resorna
Förrförra november när vi åkte till Sicilien så vrålåkte vi hem på 3 dygn. Den här gången åkte vi “bara” från Bari och lät det ta 4 dygn, även om det inte blev så mycket tid i München (för vi var sena) eller i Hamburg (för att allt var stängt och det spöregnade). Förra gången var vi spyfärdiga på tågresor. Den här gången är vi fortfarande spyfärdiga på tågresor.
Nu ska jag försöka få över det här till min hemsida så att vi kan gå tillbaka när vi behöver minnas (typ nästa vecka). Jag har ff inte fått in alla dagar på Sicilien för 2 år sedan, men vad f-n, nu är jag ju pensionär!
På onsdag fyller Malte 1 år. Vi hade inte trott att vi skulle vara hemma då. Tänk vad glad han ska bli, om han ens känner igen oss längre!
Tack för alla pigga tillrop på min dagliga rapportering. Det har gjort det roligare att dokumentera allt!
