Kl 5 blev vi hämtade av Ingrid och Bruno som skulle skjutsa oss i sina små bilar till kvällens vinprovning. Den fanns i en stad som hette Monte Carlo och vingården hette Fattoria il Poggio. Där fick vi först en guidad tur runt vingården, men inte svaret på Kalles fråga om hur många druvor som behövs till en flaska vin. Men hon lovade att ta reda på det tills nästa gång vi kom.

Överhuvudtaget fanns det mycket av faktat som inte hängde ihop, så jag kommer inte att komma hem och skryta med en massa ny kunskap, då jag inte ens vet om den är sann. Tex fick vi inte ihop det när hon berättade om antalet producerade flaskor och hur man sålde till restauranger och i webbutik, när hon samtidigt berättade hur många besökare, liksom vi, som kom varje dag. Skulle det ha stämt så skulle besökarna druckit upp allt vin redan i februari!

Men trevlig var hon och vi lärde oss en massa om olivolja (som lät mer troligt), och vi fick se gamla maskiner.

Sen kom vi ner till det som troligen var deras huvudinkomst. Det var mysigt dukat överallt under träden och även inomhus, där vi hamnade. Precis utanför satt en snubbe med synt och spelade italienska klassiker som Jambalaya och I will survive (men det fick i alla fall det stora amerikanska sällskapet vid bordet bredvid att shaka loss när de “provsmakat” färdigt.

Vi fick 3 vita och 3 röda viner att prova. Det märkliga var att alla redan stod öppnade men med korkar i på bordet, vilken kan få vilken misstänksam person som helst att börja fundera! Men sen kom maten. Det var antipasto med tunna skivor korv och parmaskinka och ost. Och till det de godaste soltorkade tomaterna någonsin och oliverna! Mums. Tyvärr är inte jag någon olivolje-kännare så jag uppfattade inte riktigt storheten i oljan vi hällde på brödet!

Trots att vinerna hade olika etiketter (och innehållet olika färg) så lyckades någon röra till det så att vi till slut inte visste vad det var vi drack. Och sen kom den första pastarätten som var ravioli med gräddsås med en massa valnötteri. Hur gott som helst! Och vi var fortfarande på det vita vinet! Stämningen blev allt högre!

Sen kom köttet, fast vi väntade fortfarande på pastarätt nummer två. Det blev lite diskussioner och under tiden satt jag där trånfullt dreglande mit revbenen och såg dem kallna. Vi hoppade pastan och högg in på köttet. Vilket vin vi var på har vi ingen aning om. Och så kom guiden med deras båda sorters grappa, till vår grappa experts förtjusning! Han fick dricka själv, medan jag och Sven blev trakterade med riktigt citronig limoncello!

Vid det stora tomma bordet bredvid dök en dam med en ung kille i kostym upp. I handen höll han två stora blå ballonger som formade siffran 18. Som tur var (för honom), så försvann mamman och istället dök det upp ca 30 jämngamla kamrater. Vi tyckte det var läge att sjunga Bamses födelsedagsvisa för honom, vilket vi till slut gjorde, och det var enormt uppskattat!

Medan Monica plockade på sig alla mandelskorporna både vid vårt om de närmsta amerikanska bordet, försökte vi andra få i oss det grumliga glaset med vino santo. Det använde man till att doppa mandelskorpor i men det blev lite geggigt till slut!

Vi blev hämtade kvart i 10, och då var vi minst sagt glada och jag blev placerad i framsätet för att lära Bruno svenska. Han fastnade redan meddetsamma på Jag heter Bruno. Själv märker man inte att man uttalar vokaler som diftonger men det gjorde Bruno. ” Jag ha-eter Bruno.”

Jag vet inte om han lärde sig något av oss eller inte. Men han var nog rätt generad efter att Monica sagt den mening hon kunnat ända sen hon var 18! Det lät vackert när hon sa den, men….

När vi kom hem var vi för trötta för några charader. Det var dags att se om det stämde att man inte får huvudvärk av svavelfritt vin! (Det stämde…)