1986 ”råkade” vi köpa radhus i Norra Sköndal, en plats vi aldrig hade hört talas om förut. Vi letade egentligen efter någon som ville byta sin 3:a mot vår 2:a, något som inte var så lätt att hitta. Däremot såg vi en annons för ett radhus där man ville ha en 2:a i byte. Så Sven ringde. Nu visade det sig att damen endast kunde tänka sig att flytta till Ölmevägen i Farsta och där låg ju inte vår lägenhet. Men Sven insisterade på att få lämna sitt telefonnummer.
Några månader senare såg vi en annons där en person ville byta sin 3:a på Ölmevägen mot en 2:a i Farsta. Den annonsen såg radhusägaren också och det blev bullbak och hembjudande av lägenhetsinnehavaren som visade sig vara en trevlig äldre dam. Och så hamnade vi till slut i ett triangelbyte. Det är väl en av de värsta flyttarna vi gjort i vårt liv. Den som hade störst boyta (radhusägaren) hade minst flytthjälp. Den äldre damen hade hela sin släkt i beredskap och det tog en timme så var hela källarkorridoren klädd med hennes möbler. Själva kunde vi inte flytta ut eftersom det inte fanns någonstans att ställa sakerna i radhuset. När vi äntligen fick köra iväg första lasset så fick vi punktering på lastbilen, ja och så där höll det på. Dessutom var jag med barn och tilläts inte bära en pryl. Min mor stod och slängde in prylar huller om buller i köksskåpen och Sven och pappa fick lägga all energi på att få till kontakter till taklamporna för det verkade man inte haft tidigare. Vi tände adventsljusstakar och allt för att kunna se. Det var i november 1986.
Så här såg det naturligtvis inte ut när vi flyttade in. Då var det gräsmatta som aldrig växte och mest lera, samt ett äppelträd (Alice) där buskarna nu är. Till slut tröttnade vi och stensatte hela framsidan och oj, vad lätt det blev att sköta den. Andra misslyckade saker som funnits på framsidan var tex två fläderbuskar som vi planterade mot grannens vägg. Efter en sommar med miljoner döda bladlöss som flög runt i luften och fastnade i ögon och annat så sågade vi ner dem. Jag byggde också en egen kompost, och var så noggrann att jag till och med skickade in ritningar till Stadsbyggnadskontoret för att få den godkänd. Vad de måste ha skrattat. Men jag producerade jord i massor i den året om!
När vi flyttade in i huset fick vi lån till 12,75 procents ränta. Första gången vi skulle sätta om lånen var precis när reproräntan gick upp till 500 procent och vi satt i 6 månader med rörliga lån till 21 procents ränta. Vi hade så dåligt med pengar att det var en utmaning att gå runt varenda månad. Att renovera huset, som var väldigt slitet, men framför allt inrökt, var inte att tala om. Vardagsrummet ställde vi in pianot i, men det var väl den enda möbeln vi hade. Sven hade en gammal släkting som det gått illa för, en hyresgäst hade tuttat eld på hennes hus och hon hamnade till slut på ett hem. Vi tömde hennes hus och Sven och jag fick en massa gamla halvtrasiga möbler som vi satte igång att renovera. TV:n som vi fick luktade brandrök i säkert ett år. Så när alla andra hade fina vardagsrum i längan hade vi en byggbelysning fastsatt med en klämma på pianot, och kvällarna tillbringade vi med att skrapa bort färg och limma och betsa ett matsalsbord och 6 stolar. Många middagar har vi tillbringat runt detta bord innan vi till slut gav det till Myrorna.
När Erik var ungefär 2 år tapetserade vi äntligen om i vardagsrummet. De flesta rummen hade gamla sjögrästapeter, så det fanns att göra. Vi hittade en fin vit/rosa tapet enligt 80-tals modet. Jag glömmer aldrig hur jag stod uppe på stegen med våden medan Sven lodade så den skulle komma i våg, och Erik stod på golvet och sa: “Mamma jag vill ha en kram.” Men till sist hade vi tapetserat hela vardagsrummet och innan dess målat hela taket. När vi slet ut den gamla heltäckningsmattan hade vi en fin parkett under. Eftersom den hade varit skyddad under alla år behövde vi inte ens slipa den!
Något år innan vi flyttade målade vi väggarna gråa och bytte gardiner för då kände jag mig trött på 80-talet! Och samma sak gällde för hallen som gick i vitt och ljuslila efter första renoveringen.
På baksidan hade vi en lite plätt som var vår egen. När vi flyttade in stod det två stora plommonträd där (Reine Claude) och när vi varit och tittat på huset fick vi med och två kassar hem. Och det var väl det som gjorde oss mest sugna på huset. Men träden dog ett efter ett och vi satte ett nytt träd men det hann aldrig bära frukt ordentligt innan vi flyttade!
Eftersom vi hade den största allmänningen utanför vår länga så kändes tomten mycket större än den var. Och i ett försök att få ungdomarna att sluta spela fotboll utanför husen hade alla i längan planterat saker utanför tomten, vår tidigare ägare nästan mest. Det fanns ett familjeträd med äpplen och krusbär och vinbärsbuskar. Även på baksidan gjorde vi i ordning och lade plattor. Jag minns exakt när det var: 1994 för det var den vintern som Sven bröt ryggen och det var jag som fick hämta alla plattorna på Obs i Handen. Jag och Svens sjuka pappa som stod bredvid och hejade på när jag till slut hade lyckats baxa dit 1,4 ton plattor, för det räknade jag ut att det var. Sedan kröp Sven runt med sin plastkorsett och la plattorna med hjälp av en granne. I den där vikten ingick alla gatstenar jag hämtade i Älvsjö på Gatukontorets lager. Vi hade en gammal rostig Golf på den tiden så jag visste inte hur mycket jag vågade lägga i bagaget, så det blev många vändor dit och hämta. Sedan byggde jag en kryddträdgård.
Den försvann när vi byggde vårt burspråk 2001. Då hamnade stenarna runt grunden och det var ju bra det med. Det var andra grannar som hade byggt burspråk och det var ju ett sätt att få lite matplats i köket. Samtidigt byggde vi igen balkongen, för vem behöver en balkong när man kan gå ut på sin lilla plätt. I stället fick vi ett större rum på övervåningen.
Den första vändan vi gjorde iordning köket så köpte vi en plastmatta med klinkermönster och så tapetserade vi med en blommig sovrumstapet. Skåpsdörrarna var gula när vi flyttade in men vi körde samma koncept som jag använt sedan jag bodde i Blåsut, och som vi även hade i Farsta, samma gröna färg. Men det blev så jobbigt till slut med alla luckor som trillade loss. Det kändes onödigt att köpa nya köksskåp, som man skulle sätta upp istället för de gamla. I stället var vi på Rivners och köpte fler skåp och så tog vi bort städskåpet och flyttade upp kylen och frysen. Sedan hittade vi en snubbe som kom och mätte alla skåpen och levererade skåpsluckor till hela köket. Och allt som allt kostade det 38 000:-. Det är inte vad man betalar för ett kök idag! Min farmor var på besök när vi gjorde i ordning köket och vi stod hela natten och satte fast luckor för att hon skulle se hur fint det var innan hon åkte hem. På morgonen när hon skulle gå upp och göra kaffe höll hon på att bryta armen när hon körde handen rakt in i skåpsdörren för hon var så van vid att vi inte hade några luckor. Men hon tyckte det blev fint!
Andra vändan vi renoverade var när vi byggde burspråket och bytte alla fönster mot 3-glas och isolerade hela fasaden. Det behövdes för när vi tog bort innerväggarna så fanns det ingen isolering från golvet och ca 30 cm upp. Inte undra på att det var kallt inomhus. Men när vi ändå höll på så la vi värmegolv i köket och hallen. Och så blev det riktig klinker den här gången!
I ett försök att göra fint i huset spacklade vi alla gabondörrarna. Om man sedan tog och svampade dem så torkade man bort allt spackel utom det som fanns i träporerna. Sedan kunde man köpa färdiga dörrspeglar som vi satte på och målade dörrarna vita. Det höll ju ett tag men sedan började färgen flaga. Några i taget bytte vi sedan ut dörrarna mot trädörrar som jag betsade och slipade och lackade…
Färgen som vi hade i hallen tyckte jag var så fin. Den heter Salvia och när vi flyttade så målade vi samma färg i hallen här hemma också. Tyvärr fick vi inte in likadana garderober för i vår hall, som varit en fd tvättstuga är det bara 2,10 i taket.
Från början fanns det en dörr med sidoglas, men efter att vi hade inbrott när man tog bort glaset hur lätt som helst och kröp in och tog varenda sak av värde hemma hos oss så tog vi bort sidoglaset och satte in en dörr med glas istället.
Tvättstugan gjorde jag iordning själv. Vi hade fått över lite skåp när vi gjorde iordning köket och framför allt den enorma diskbänken. Den var så mycket bättre än en tvättho. Sven var ute och reste i Norrland och kom inte hem på en dryg vecka. Under den tiden slet jag varenda dag med att måla skåpen och luckorna, kakla på väggen, sätta dit kakellist och handtag på dörrarna. Och när han kom hem var allt färdigt, och vi hade den snyggaste tvättstugan i hela området. Jag fattar inte idag var jag fick energin med tanke på att jag var ensam med två små barn och jobbade också…
Även badrummet nere hann vi göra iordning 2 gånger. Första gången hittade vi en gammelrosa våtrumstapet med kakelimitation på rea. Totalt några hundra kronor. Helt vansinnigt med tanke på det underarbete vi slet med. Som vanligt kom inspirationen en söndagseftermiddag då vi började riva ut hela badrummet, för att sedan ha det ståendes i månader innan vi hade tid att göra klart. Då hade vi en duschkabin där inne och en dörr in till en bastu som fanns i förrådet. Men som alla bastur så användes den mest som förråd. Till exempel glömde Sven skinkspadet i en hink med lock där i 9 månader. Det luktade inte gott när vi hällde ut det i toan!
De som byggde burspråket och isolerade väggarna hette Jojo och Peter och de bodde i Björkvik och hade hjälpt Svens mamma att renovera. De tog med sig en husvagn och parkerade den på gräsmattan utanför oss. Sedan åt vi och kollade på TV tillsammans om kvällarna. Det var väldigt trevligt. Peters styvpappa var byggnadsingenjör och för tillfället arbetslös men han erbjöd sig att kakla vårt badrum. Oj, vad han måste haft inspiration! Badrummet blev jättefint. När vi sedan hade rörmokare hemma så var de mäkta imponerade. Själv fortsatte jag att duscha i badkaret uppe som jag alltid gjort.
När Erik föddes hade vi redan inrett rummet med blå gardiner med små nallar på och sin pappas gamla spjälsäng. Sedan gick han vidare till sin pappas gamla ungdomssäng som vi målade blå och sedan byggde Sven en loftsäng till honom. Men det hela slutade med en helt vanlig vuxensäng. Vi gjorde hela rummet rostfärgat till slut. Rummet var så himla litet i alla fall så det hade liksom ingen betydelse. Tänk så många timmar jag suttit vid hans säng och tittat ut genom fönstret och väntat på att han skulle somna!
Anna tog över spjälsängen när hon föddes. När hon blev större byggde Sven en citrongul princessäng som var lite högre och hade spetsgardiner. Men den blev för liten till slut och då hittade vi den här järnsängen i Katrineholm. Faktum är att hon först nu till hösten har ställt upp den på vinden och tagit över Eriks gamla bredare säng. Det är synd att man inte kan vattna den så den blir bredare. Möblerna står numera på landet och väntar på att bli använda någonstans. Och i alla skåp så var det fullt med Nalle Puh-leksaker som hon kunde leka med i timmar. Allt detta står nu nere i vårt förråd :-(. Inte en enda trasig sak! Allt lekt med med yttersta försiktighet!
Rummet som slutligen blev vårt sovrum hade vi som TV-rum från början. Vardagsrummet var ju vår verkstad och de två små IKEA-sofforna vi hade passade bra här inne. När vi gjorde ordning inne i det andra sovrummet, som hade infällda garderober, så plockade vi bort dem och satte in i det här rummet där det bara fanns en garderob. Tapeten vi köpte var den värsta tapeten jag någonsin satt upp. Man kunde knappt nudda den så gick den sönder! Överhuvudtaget så är tapetsering det absolut värsta jag vet! Man är två personer som står och skriker åt varandra medans tapetvåden sakta upplöses och limmet torkar!
Vi fick för oss att vi skulle bygga en säng av gamla dörrar. Vi fick leta länge innan vi hittade två med speglar. Ett tag var det ju väldigt omodernt med spegeldörrar och då hyvlade man ju bort listerna i speglarna och spikade på masonit. Till sist hittade vi två på Rivners och grannarna häcklade oss när vi stod utanför med varmluftpistoler och tog bort färgen. Sedan betsade vi den brun och vaxade den. Själva sängen hittade vi på Myrorna i Hjorthagen och så bytte vi ut gavlarna och la på madrasser. Sedan fick jag för mig att vi skulle bygga en kornisch till gardinen och sedan frågade jag grannen om jag kunde knycka några grenar från deras ormhassel. Det var pyssel på hög nivå. Jag tror att det här var det rum som de nya ägarna först gjorde om! Men man sov gott där inne.
Förrådet i hallen var ibland så fullt att man inte kunde gå in och ibland så här städat!
Badrummet var så läbbigt när vi flyttade in. Det var bäbisbajsbruna våtrumstapeter och på ena väggen satt ett sminkbord med två fula lampor, en på vardera sidan. Detta var standardutförandet i alla badrum i Norra Sköndal. Och så stank det rök i hela rummet. Jag började med att måla alla väggarna med en ljusblå färg som såg lite ut som skummjölk. Lukten blev lite bättre men istället så fastnade det ludd på väggarna där det hängde handdukar. Min absoluta favorittillställning på den tiden var Världens största Loppmarknad som UFF hade på Älvsjömässan varje år. Ett år hittade jag så himla mycket fint kakel som någon leverantör hade skänkt. Jag åkte hem och mätte meddetsamma men när jag kom tillbaka så hade det bästa blivit köpt. Jag hittade detta gråa kakel samt de blå plattorna från Villeroy och Bosch. Allt som allt 500:-. Sedan kaklade jag hela badrummet själv! Det var jätteroligt. Och jag tycker fortfarande att det blev fint. Det hade ju blivit ännu bättre om vi hade kaklat golvet också, men man måste ju veta sina begränsningar! Sedan satte vi in skåp och dolde dem med en spegelvägg och vips var det stora badrummet dubbelt så stort! Ett så stort badrum kan jag fortfarande sakna!
Det här var först vårt sovrum. Det var klädd med en gammal ful grästapet. Sven fick höra att det fanns någon färg man kunde grunda med så att tapeten skulle stanna kvar. Det fick han göra medan jag var på tjänsteresa till London för jag väntade ju barn då och med tanke på att när hans kompis hade målat med den färgen så hade katten gått ut och spytt så ville inte jag vara hemma då! Sen målade vi väggarna rosa och köpte en svart säng på IKEA som jag målade rosa tillsammans med mamma och pappas gamla byrå. Jag hade sett ett jättedyrt Kinnasandstyg som jag ville ha till gardiner och överkast, men det fanns inte en chans att vi hade råd med det. Jag gick runt och visade provbiten för alla som kom hem till oss. Vilket antiklimax det blev när vi äntligen hade råd att köpa tyget och jag sydde upp allt och hängde upp. Det var liksom mycket mer spännande att gå och tråna.
När vi tog bort balkongen som vi aldrig använde så blev ju rummet så mycket större. Vi gjorde iordning det till TV-rum inte minst till ungarna som ju var så stora att de ville vara med sina kompisar någonstans. Det sista vi köpte till huset var den här soffan. Faktum är att Sven inte ville köpa den för han tänkte att den inte skulle passa om vi flyttade någon annanstans. Jag resonerar ju lite bättre och sa att om vi inte köper soffan så kommer vi aldrig att hitta något annat hus. Dagen efter att vi fått soffan hemlevererad var vi på visning på vår nuvarande bostad, och det stämde. Soffan fick inte plats. Den stod nere i den läbbiga källaren i flera år innan vi nu har tagit upp den i vardagsrummet.
Ja det var den korta historien om de 18 åren i Norra Sköndal. Det finns ju så mycket mer att berätta, om alla underbara kompisar vi lärde känna, och där det bara är två som bor kvar och där alla andra har skingrats för vinden. Och om hur bra det var för Erik och Anna att växa upp i ett radhusområde där det bodde klasskamrater i varenda länga och där de kunde cykla själva redan till dagis på alla cykelbanor som gick i området. Men det får bli en annan gång…