7 november – En dag som alla andra

Det här med att blogga är himla roligt, för då kan man skylla på att man måste hålla på med det istället för att tex städa inför att städarna kommer i morgon. Och man behöver ju inte ha någonting att säga heller, för det är väl sällan man läser något av substans i en blogg! Så jag tänkte göra något så meningslöst som att beskriva min helt vanliga onsdag, medan Sven viker tvätt nere i källaren. :-)

Han har förresten varit i Italien sedan i måndags, och förrutom att det är urtråkigt att vara hemma själv, så har jag ingen som säger till mig att gå och lägga mig, så har jag inte heller fått skjuts till jobbet utan har fått åka — KOMMUNALT!!!

Det börjar bra med att bussen står vid hållplatsen när jag kommer runt hörnet, vilket är för långt att springa för att hinna. Dum som jag är så fortsätter jag ändå att springa så jag kom så nära så att bussen var tvungen att stanna vid övergångsstället för att släppa förbi mig. De där nya skyltarna man har satt på busskurerna gör en bara ännu mer förbannad, eftersom det stod att det var 3 minuter kvar tills bussen som just åkte från hållplatsen skulle komma. Sen tog det ett tag innan jag hittade mobilen i väskan.

Hållplats Mälarvägen

Det var dags för mitt nya jag! Jag läser otroligt snabbt, och i stort sett det enda jag läser är deckare, deckare och åter deckare. Det börjar kännas rätt meningslöst då jag ofta kommer hem med en bok som jag redan har ståendes i bokhyllan för att jag inte känner igen att jag läst den på baksidetexten. Så jag bestämde mig för att börja läsa saker som ska ge mig en ny dimension i livet. På Akademibokhandeln vid Odenplan köpte jag Amos Oz En berättelse om kärlek och mörker. Jag har konsekvent vägrat att läsa nya Nobelpristagare (fråga mig inte varför), men om det här slår väl ut så ska jag ge mig på Historien om Lissabons belägring av José Saramago som stått och gulnat i bokhyllan i säkert mer än 10 år  (och berätta för Ingela, som gav den till mig, att den var riktigt bra). Och det står på boken jag nu ska läsa att om man bara ska läsa en enda bok i sitt liv, så är det denna. Det behöver ju inte vara ett bra betyg utan kan ju innebära att boken är så himla seg att man aldrig orkar läsa något mer….

Amos Oz

Jag har undvikit att gå av i Hornstull för jag tycker det är rätt jobbigt när man ska försöka få in alla som väntar vid hållplatsen i de få bussar som man får åka med. Men det tar rätt lång tid att byta vid Slussen och ta grön linje till Torildsplan, eller (som man nu kan göra igen) byta vid T-Centralen och ta blå linje till Stadshagen. Så jag klev av.

Hornstull (Suck!)

Jag tog 153:an som inte ens stannar vid hållplats Mariebergsgatan, där jag ska gå av, men mitt nya jag kände sig lite “wild and crazy” så jag tänkte leta mig fram bakvägen förbi St Görans sjukhus till jobbet i stället. Men eftersom jag gick vilse så hade det nog gått fortare att byta vid Slussen trots allt. Men en frisk, om något förvirrad, promenad blev det ju.

Nästa chock kom när jag gick på toan första gången för dagen på jobbet. När jag stod och tvättade händerna och tittade mig i spegeln, upptäckte jag till min fasa att jag helt glömt bort att sminka mig!!! Det kanske funkar när man är 23, men gamla kärringar som jag, behöver all hjälp vi kan få! Även om jag jobbar på en IT-avdelning så är majoriteten av de anställda på de andra avdelningarna kvinnor, och det tog inte lång tid innan jag lyckats ragga upp både en svart ögonpenna och en mascara. Och vips, kunde jag visa mig bland folk igen.

Au naturel

Och sen var klockan 12! Eller det kändes så, för förmiddagen bara försvann.

I stort sett varje dag går jag och äter på restaurangen på andra sidan gatan. Sushi Bar Lucky heter den. Och jag blir nästan aldrig blivit besviken. 2 dgr i veckan har de kycklingspett med jordnötssås, som jag älskar men jag har börjat varva detta med deras sushi, som också är jättegod. Och om jag vill ha det riktigt festligt så beställer jag dumplings. Det gjorde jag idag!

Och klassisk musik på hela tiden

Det är trevligare än vad det ser ut! Hon som står i kassan och som serverar mat och plockar disk är rätt rolig att titta på. Om man kommer dit vid halv 1-tiden så kan man se på henne om de har haft det lugnt eller stressigt. Om det varit stressigt är hon alldeles röd om kinderna. :-) Det är i alla fall det enda ställe jag accepterar att det står kvar disk på bordet på, för jag ser hur de sliter som bara den och det är inte stora utrymmen de har att jobba på. Men det innebär att man inte kan vara hjälpsam och lämna in sin tallrik om det är mycket folk, för jag har inte fattat var de egentligen diskar.

Ibland är det kaos!

Eftermiddagen gick inte lika snabbt som förmiddagen. Men jag skulle ju bli hämtad tidigare eftersom Sven skulle landa vid 3-tiden, men så blir det ju aldrig… Vid kvart över 5 dök han äntligen upp och jag fick lämna mitt skrivbord.

Här gnider man på

När vi käkade så läste jag Näringslivsdelen av SvD. För det mesta skummar man bara igenom texter och tittar på bilder, och analyserar inte så noga, men jag fastnade vid artikeln om att vi amorterar så dåligt. Det fanns ett stort liggande stapeldiagram som visade hur många % som amorterar idag (blå), hur många % som skulle klara av ett amorteringskrav (rosa) och hur många % som skulle få svårt att klara av ett amorteringskrav (svart). För 2012 så var dessa siffror 65%, 17% och 13%. Det blir ju bara 95%! Sven försökte säga att om 65% amorterar så så avser väl mätningen de som INTE amorterar dvs 35%, men om de mäter detta så borde de två övriga staplarna tillsammans bli 100%. Det är nu man börjar fundera på om man är helt dum i huvudet, eller finns det en risk att man gjort ett missvisande diagram? Döm själva (jag har gett upp och gått vidare)!

SvD:s Näringslivsbilaga

Och så var det den där städningen som inte blev av igår. Jag bestämde mig för lightversionen. Det är så bra att alla papper är fyrkantiga för då kan man lägga dem i en fin bunt. Så här fint blev det!

“Städat”

Och så här många buntar har jag nu!

HÖGEN

Till sist, när Sven åker utomlands, så brukar han få ett inköpsuppdrag av mig. För att hålla mig så vacker som jag faktiskt är, så behöver jag dyra saker. Och Clarins Super Restorative Night Wear är inte billig. Det går säkert loss på över 1000:- på NK men i taxfree kan man tjäna en hel del. Sven sträckte fram påsen och sa att man hade bytt design. Han sa det faktiskt lite stolt, kanske för att han hittade krämen fast de bytt förpackning. Så grattis till mig att han släpat med sig en vanlig L’Oréalkräm för 165:- som man kan köpa på Citygross till samma pris. :-(

Finn fem fel!

Ja, ja, tanken var god, jag vet!

 

 

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.