Fredagen är halvdag på jobbet, och jag lyckades för första gången den här veckan att smita iväg, nästan i tid. Halv 2 steg jag av 163:an och gick Bergsvägen hem. Och man blir så ledsen av att mötas av det här när man kommer hem.
När vi flyttade hit för snart 8 år sedan så växte det högt ogräs, som tistlar och vildrosor och eftersom det såg ut som det gjorde så struntade man i att plocka upp hundbajs och folk slängde allt möjligt skräp. Och även om det inte är vår tomt, så faller ju det här tillbaka på oss, för det såg otroligt ovårdat ut. Vid kontakter med kommunen fick jag reda på att de inte tänkte göra något åt saken, men jag fick hemskt gärna ta saken i egna händer, vilket vi gjorde. Efter att ha spenderat en hel helg med att rensa bort allt ogräs och kratta jämt har vi sett till gräsplätten utanför oss och fyllt på med gräsfrön och klippt så att det ska se snyggt ut. Och det hjälpte! Folk plockar upp efter sina hundar, och skräpet har, om inte försvunnit helt, så har det i alla fall minskat markant.
Förförra vintern så sa grannen till snöröjaren att han kunde ploga ända in till vårt staket, vilket han hann göra hela vägen, innan han upptäckte att han även hyvlade bort hela gräsmattan. Därefter kom Vattenfall och grävde upp för att grannen skulle ha ny el. Men man återställde allt på våren. De sådde gräs och satte dit pinnar för att gräset skulle ta sig. Men pinnarna rycktes upp och sedan har det varit rena motorvägen, fast det finns en 2-filig gata bredvid. Det är inte roligt att staketet och muren blir alldeles leriga för att folk inte kan köra på vägen. Att folk inte vill ha fint runt omkring sig, må väl vara hänt, men att man kan förstöra andras saker utan att ens be om ursäkt, det kan inte jag förstå. Människor är inte trevliga längre, helt enkelt!
Fredagskvällen förflöt med aktiviteter som jag inte tänker berätta om här, riktigt ännu (julklappar!!!) och nästa morgon var det dags att fixa det sista i trädgården.
Två gånger under dagen blev vi avbrutna av rejäla regnskurar. Den första innehöll till och med hagel!
I trädgården såg det i stort sett likadant ut som förra helgen. Men när de här löven var borträfsade så fanns det inga kvar. Lite tråkigt för körsbärsträdet har varit ett in- och utsynsskydd som vi har varit mycket glada över. Men tujorna har vuxit minst 60 cm i sommar så med den här takten så kommer vi snart att få ett insynsskydd som håller hela vintern.
I Danmark hittade vi de här söta fröautomaterna. Hela helgen har vi suttit och tittat på blåmesar och talgoxar som har försökt att landa i de snurrande glasbollarna. Man kan titta hur länge som helst!
Och äntligen kom lökarna ner i jorden. Jag hittade en blandning med pärlhyacinter i vitt, rosa, lila och blått. Dessa är nu planterade i vår “blå” rabatt vid persikoträdet. Det ska bli spännande att se hur allt vi har planterat i år, samverkar i rabatten nästa år.
Kl halv 4 kom Perre och Helene upp till oss och tillsammans åkte vi till Skogskyrkogården. Vårt gamla hus på Terriergränd stod kvar, och vi saknade det inte nu heller :-).
Det mörknar snabbt och det blir inga bra bilder. Dessutom hade det regnat under dagen, vilket gör att det säkert var många ljus som slocknat.
För Perre och Helene som inte har spenderat så mycket tid på Skogskyrkogården som vi har, var vi tvungna att visa Greta Garbos grav.
Sedan gick vi till minneslunden. Det gick nästan inte att komma fram i lämmeltåget dit.
När vi varit uppe i minneslunden där Helenes pappa “ligger” så gav vi oss iväg med Skogskyrkogårdens egen GPS-app att hitta Perres farföräldrar. Man skriver in namn och får fram “adressen” och en karta som man kan följa från där man är. Det var inte appens fel att det var krångligt, man hade stängt av gatorna så vi fick gå runt! Till slut så hittade jag och Helene den (förstås) med hjälp av medhavda ficklampor.
Därefter lyckades vi hitta tillbaka till bilen och åkte hem. På kvällen var vi hemma hos Perre och Helen och fick där den absolut godaste Boef Bourignonen jag någonsin ätit, och efter den, efterrätt!
På söndagen kom jag ju på att i allt detta spring på Skogskyrkogården, hade jag ju glömt bort min egen mormor! Hon ligger på Djurgården, och utrustade med två röda marschaller gav vi oss dit. Det efter att ha åkt runt till alla omkringliggande affärer utan att hitta några gravljus.
Det var mycket lugnare här, men det berodde nog mest på att det inte var några barn där. På Skogskyrkogården sprang många barn runt och skrek och jagade varandra, men jag antar att jag är lite gammaldags när jag tycker att det är mysigt när alla viskar och är allvarliga när de besöker kyrkogårdar. Men läsa kunde man inte här i alla fall.
Jag minns inte när jag var här senast men jag tror att det var i somras. Nu hade gravstenen fått fullt med lava på sig. Och efter att vi grävt upp den stora rosen som dolde stenen total, så fanns det inget annat än gräs. Åh, vad jag ångrade att jag inte köpte med en krans!!!
Man kan inte se det längre, men det är ganska märkligt ändå att jag aldrig mindes vilken dag mormor dog den där sommaren 1981. Jag noterade inte det förrän jag var vid graven första gången efter att Erik fötts. Hon dog nämligen den 12/6 vilket är samma datum som Erik föddes. Men det skiljer 6 år, men lite märkligt är det. Till våren ska vi se till att få texten förgylld igen så att man kan se vad det står. Att mormor ligger här beror på att hon var gift med en sjökapten (det finns väldigt många såna på den här kyrkogården).
Här är lite smakprov på hur det ser ut där. Det är väl värt ett besök när man ändå är ute på Djurgården och går. Om man tycker att gravstenar är förutsägbara, så har man inte varit här!
När vi kom hem igen började det regna. Sven gjorde rotfruktsgratängen med svarta, gula och vanliga morötter och jag gjorde lammfärsbiffar. Medan vi åt stoppade vi in brödet vi bakade i ugnen. Det får bli kvällsmat i kväll!
Och genom fönstret ser vi nu in till grannarna som snart firar 3-årsjubileum som fastighetsägare. När de fysiskt flyttar hit är dock osäkert. Det tar tid att själv försöka bygga ett 523 kvm stort hus. Vi väntar som sagt på att tujorna ska skymma huset. Vi har räknat ut att det kommer att ta till pensionen innan det händer :-(
Efter maten gav vi oss ut på en promenad för att fånga lite dagsljus.
Resten av kvällen har fabror Luther tillåtit mig att göra vad jag vill. Så medan Sven gick ner och tränade med gummisnoddarna har jag varit inne och hackat i databasen över Magnebergshemsidan och nu ska vi titta ikapp på Så mycket bättre och Downton Abbey. En riktigt trevlig söndagskväll med andra ord!