Det är den näst sista dagen 2016, ett år som många säger har varit ett hemskt år, men enligt det man läser i tidningarna så verkar det mest vara baserat på att så många kända musiker gått ur tiden i år: Prince, David Bowie, Leonard Cohen och George Michael bland andra. Om det är utifrån detta man bedömer om ett år är bra eller dåligt, så har vi många dåliga år framför oss, för det finns många bra artister kvar som lever och frodas.
Det här är min blogg och mina tankar, och det kvittar egentligen vad jag skriver för det kommer alltid att finnas någon som blir förorättad, förbannad eller allmänt irriterad. Och det är detta fenomen som jag gick och analyserade under min långa promenad till Lijeholmen idag.
Det fanns verkligen tid att tänka för det var inte många människor ute idag. Så länge jag gick på gatorna i Mälarhöjden så såg jag de vanliga karaktärerna, mamman med barnvagnen som babblar på i mobilen, den köttbullsliknande nästan-pensionären med gamla träningskläder, som fått nog av julmaten, och så hundarna och deras hussar eller mattar. Att gå ut med hunden verkar vara en ensam-syssla!
Jag tror helt ärligt inte längre på människans förmåga att bestämma över sig själv eller andra. Demokrati är bara ett vackert ord, när det egentligen inte finns något att göra för att hindra framtiden att välla fram som en stor överjäst deg. Vi skapar själva de själv profetior som vi varnar för. Vare sig det är på jobbet där mantrat är att “kunderna vill bli digitaliserade” och är vi inte först så kommer vi att hamna sist bland våra konkurrenter. Resultatet är att det är vi som driver en utveckling som vi säger är oundviklig, men den blir bara oundviklig för att det är vi själva som driver den. Jag hoppas ni fattade det där! Jag är absolut ingen bakåtsträvare och jag älskar effektiviseringar och automatiseringar och jag har sexan början på 80-talet när jag först började med datorer, tyckt att har man en gång fått in ett “data” digitalt, så borde man komma åt det i alla applikationer som behöver datat, utan att behöva knappa in det igen och igen. Men att det ska vara så himla svårt!
Och här kraschade min hemsida när jag hade trasslat in mig i politiska argument som inte skulle ha gjort någon människa glad att läsa, så det var väl tur att ni slapp läsa det! :-)
Inget kan längre stoppa galningar, oavsett på vilken nivå de befinner sig. Vi har byggt ett samhälle där alla har rätt att komma till tals oavsett hur galna och farliga våra åsikter är. Och därför blir också vår värld allt mer galen för varje år som går.
Det kan vara rasister som tycker att den svenska dagspressen undanhåller viktiga sanningar när de inte berättar vilken hudfärg en våldtäktsman har, och därför startar sina egna nyhetsforum, som lyckas sprida sina förvrängda budskap för att de flesta människor aldrig har lärt sig vad källkritik är för de har levt i ett samhälle där staten har haft monopol på TV och Radio, och man har helt enkelt kunna lita på de nyheter som sänts.
Eller mer ofta är det fullt normala människor som under all normalitet, har ett stråk av galenskap i form av någon sakfråga som de helt enkelt inte kan släppa. Oavsett hur många gånger kommunen kommer fram till att vi har rätt att elda i vår öppna spis, så fortsätter man att skicka in allt mer osammanhängande skrivelser med överdrifter, rena osanningar, formulerade på ett så obegripligt sätt att ingen förstår vad det står, samtidigt som man ifrågasätter kompetensen hos tjänstemän och politiker. Och så skapas ytterligare en rättshaverist.
Och om det är något jag har lärt mig är att rättshaverister ska man akta sig för. De har tappat den spärr som vanliga människor har. Ingen normal människa skulle spränga Skatteskrapan i alla fall.
Den här möjligheten som vi alla har fått att uttrycka vår åsikt har ju inte gjort saken bättre. Förut när man stod framför en annan människa, och skulle säga saker rakt i ansiktet på denna person, så fanns det en spärr som de flesta människor har. Till och med Cornelis Vreeswijk i i Hönan Agda, hade svårt att sjunga fram: “Hörru du din djävla sprätt!”
Men i och med att vi nu så enkelt kan kommunicera med alla och envar i skrift, så har den spärr som det innebar att säga något rakt i ansiktet på någon försvunnit, och folk blir bara mer och mer elaka mot varandra.
Och folk blir bara allt slarvigare med hur de använder epitet på folk. En person som kör upp och parkerar precis utanför mataffären för att han inte orkar gå från parkeringen är inte en “djävla blatte” utan en “djävla latmask” om han nu skulle se utländsk ut. Eller någon som inte använder blinkers är inte ej “djävla tjockis” utan en dålig bilförare. Här skulle alla kunna tänka efter en extra gång innan man öppnar munnen.
På samma sätt så kopplas vissa egenskaper till politiska partier. Man är inte mer egoistisk för att man röstar borgerligt. Och man är definitivt inte mer för att fördela de samlade resurserna på alla för att man röstar på Vänsterpartiet. Till syvene och sist så handlar det om den enskilda individens egenskaper. Hur många klarar av att hålla fingrarna i den egna syltburken om de får chansen att äta ur andras?
Så, hur man än vrider och vänder på det hela, så har alla olika åsikter om allt. Om jag skickar in en insändare om att kommunen borde skjuta av mer rådjur för att de inte ska springa runt i bostadsområdena, så kan jag sätta pengar på att det i nästa veckas Mitti finns en insändare om hur pyttegulliga de små liven är och att vi måste mata de stackarna nu på vintern. (Sann historia)
Så vad kan jag göra för att göra världen bättre då? Ja, inte är det att ge mig in i politiken, och bindas i deras bojor, som dikterar exakt hur jag måste tycka i varje fråga. Nej som en oberoende utomstående, så kan jag hacka åt vilket håll jag vill.
Men inte ens det hjälper för det är ändå ingen som lyssnar, och skulle de lyssna, så är de fortfarande låsta av att de måste följa partiets åsikter och rösta som dem.
Därför har jag bestämt mig för att år 2017 ska jag endast ägna mig åt att diskutera petitesser. Fram för fler cykelställsfrågor!
Med detta hoppas jag att göra folk gladare (de behöver inte ta ställning i några jobbiga viktiga frågor), men de kan fortfarande känna igen sig i problemet (även om de aldrig skulle yppat det själva). Och om folk engagerar sig i de små frågorna, och på ett bra sätt, så får de erfarenhet att gå vidare till de viktiga frågorna på ett lika bra sätt längre fram. Kanske….
Men under tiden så vill jag att alla tänker på att alla medmänniskor har precis lika stor rätt att finnas till!
Jag brukar tänka när jag sitter på tunnelbanan och tittar på folk i smyg. När jag ser någon med turkosa strumpor och turkosa örhängen, så funderar jag på om personen har matchat i hop detta med flit. Om personen stod framför spegeln och kollade om de där örhängena var bättre än några andra, eller om personen till och med gick och bytte strumpor för att hon ville ha just de där örhängena idag. Jag tycker att det där är ett alldeles utmärkt sätt att identifiera sig med andra människor.
Sen skulle jag ju gärna vilja att vi titta lite mer på varandra när vi möts på gatan, i tunnelbanan osv. Jag var visserligen mycket yngre och snyggare förr i tiden, men jag upplevde ändå att man kunde hålla folks blickar mycket bättre (och det var en sport att få killar att gå in i andra människor eller lyktstolpar då, händer aldrig nu!). Är det någon gång i veckan som man fångar någons blick och ler mot varandra så överdriver jag inte!
Det är inte farligt att titta på andra människor, det är snarare nyttigt att uppmärksamma att man inte är ensam i hela världen!
Så nästa gång du kliver på bussen, prova! Busschauffören är en människa, och varför förtjänar inte denna människa ett hej från dig när du kliver på, eller ett tack om hen till och med väntade på dig!
Tack!