i år är det vår 28:e bröllopsdag och för en gångs skull så kommer jag ihåg det så jag behövde faktiskt inte ens Facebooks påminnelse den här gången!

Sven vill åka in till stan och kolla på utomhusopera så vid 5 sticker vi in till stan för att få en bit mat innan. Vi hamnar på Stockholm Winebar då restaurangen bredvid hade alla borden bokade, troligtvis av personer som skulle sitta där och lyssna/titta på opera.

På restaurangen intog vi varsin bakad potatis med getost. Potatisen var kall, hade inget smält smör och var på det hela taget inte värd sina 150:-, men vinet var gott, och Ingela och Magnus hittade oss.

Vi ställde oss på en trottoarkant för att möjligtvis se en aningens bättre. Och det var ganska ok. Förutom varje gång det kom någon lång person och ställde sig framför utan att ens kolla om det stod någon bakom. Men vi hade tur för de gick alltid.

Det hade nog varit smartare om man hade velat sprida operan till folket, att man hade valt några klämmiga låtar som folk kände igen. Att stå och prata om vad man sätter upp till hösten och sedan riva loss en massa nummer som den stora merparten aldrig någonsin har hört, gör kanske inte intresset större. Men det är kanske svårt att se det ur en allmänmänsklig synvinkel när man är kulturell och chef för Operan, vad vet jag. Dessutom gjorde det väldigt ont i ryggen att stå och balansera på en trottoarkant. Men jag skulle snart få annat att göra!

Mitt i koncerten ringde ett okänt nummer till mig. Jag vågar ju aldrig låta bli att svara så jag kröp ner på marken och svarade försiktigt. Det tog en stund att förstå att det var vår granne på landet, och inte var han nykter heller. Han pratade om att det brann hos oss, eller hos grannen eller i närheten och att de måste fly. Jag blev helt kallsvettig men förstod att det inte var någon idé att prata något mer med honom. Så jag gick iväg och ringde våra andra grannar som inte svarade. Då ringde jag sonen som är kompis med våra nya grannar. Och så ringde jag Patrik, som han heter. Han var inte heller på landet så han visste ingenting, men han erbjöd sig att ringa husägaren eftersom de bara hyr. Och så skulle han återkomma. Under tiden kollade jag taggar på Twitter, och Erik läste nyheter hos sig och ringde 113113, men inget hittade vi. Till slut fick jag ett sms från Patrik som sa att det inte brann någonstans i hela Bettna. Så jag kunde pusta ut. Det här är nämligen det som jag är allra mest rädd för av allt! Senare på kvällen ringde grannen som inte svarade tidigare. De var inte heller hemma utan hade lånat ut huset till sonen som hade fest där. Så hon kollade med honom att allt var ok. Så jag vet inte hur många människor som blev påverkade av ett 1-minuters fyllesamtal av någon som inte ens kom ihåg något nästa dag, när jag ställde honom mot väggen. Ja, så kul kan man ha när man går på utomhusopera!

Sven var också lite besviken på operan. Han hade trott att han skulle förstå mer än han gjorde (=ingenting) nu när han pluggar italienska!

Efteråt såg vi den 3-dimensionella föreställningen Barcekholm (jag lägger ut bilder separat), och sedan gick vi tillbaka mot Gamla Stan. Det var mycket folk och väldigt fint ute.

Efter att ha letat efter en öppen restaurang, för bakpotatisen var redan försvunnen ur magen och vi var vrålhungriga, så hamnade vi på en bar som hette 19 Glas. Jag drack vin och Sven tog en kopp kaffe för han höll på att somna.

Hur som helst så var det ett riktigt trevligt ställe. Hade säkert varit många fler där tidigare men det var väldigt mysigt så jag rekommenderar ett besök. De visste vad de höll på med i alla fall!

Maten då! Till slut hittade vi ett hål i väggen med världens galnaste hamburgergrillare! Vi beställde 2 pitabröd med hamburgare och räksallad och det smakade bättre än den bästa lyxrestaurangen, så där som det alltid gör när man tar en Åhmans på vägen hem, ni som vet, ni vet!

Det var dags att åka hem. Vi är inga partyprissar och vad mer kunde vi göra än att hälla i oss mera vin? Nej hem och sova!

På vägen hem gick vi förbi Moderaternas lokal där man hade haft kick-off för i natt fick man äntligen börja sätta upp valaffischerna. Vi tog en liten glutt genom fönstret och fotade för att få en liten förhandsvisning. Personalen där inne trodde nog inte att vi var riktigt kloka.

När vi kom till Fruängen stod det två killar och satte upp affischer och jag frågade om de kommer att vara lika på när det gäller att ta ner affischerna igen och det lovade han. “Det är ett vallöfte!” ropade han efter mig! F-n trot!