Det är bara Sven, med sin eviga tävlingsinstinkt, som tycker att vi ska promenera mellan de 5 byarna Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. De två sista har vi redan varit i. Vi bor o Riomaggiore och gick till Manarolo i går. Idag är det dags för de andra städerna och för mig är besöken i städerna det viktiga, inte hur man tar sig dit. Med halva ansiktet förlamat av herpesvirus känner jag mig inte så kaxig idag. Antar att jag kan hålla det nere med alkohol, för att smörja in ansiktet med hydrokortisonsalva hjälpte föga. Tur att det är Sven jag reser med. Han är van vid mitt gnäll!
Monterosso
Här möttes vi redan på stationen av en superfin strand där folk badade. Själv stod vi där med packade jackor och paraplyer. Hade vi vetat…. Vi stannade på ett ställe för en cappuccino och jag smög omkring där inne med shazam-appen i högsta hugg och passade samtidigt på att dregla över alla foccacias som låg på display. Man kan ju inte äta hela tiden, men min fråga är varför varför vi inte säljer dessa överallt i Sverige?
Stan var tydligen uppdelad i två delar, så vi tog oss via en tunnel till den äldre delen, där alla restauranger dukat långbord. Men än var det inte dags. Men jag , hallelulja, köpte en scarf åt mig själv. Den ska jag få ner i bagaget eller så får jag knyta den runt håret på vägen hem.
Vi tog en finare väg tillbaka till stationen och det hade mulnat på betydligt.
Vernazza
Nästa stopp var Vernazza dit vi anlände precis när himlen öppnade sig. Att gå i trånga gränder med paraply är alltid en utmaning. Att få ett bord på en uteservering där det inte rann ner från parasollet, var ännu svårare. Till slut hamnade vi på ett sunkställe där vi inte ville äta så vi beställde in vin och såg på när servitören smetade ut allt regnvatten på stolarna ännu mer med sin dyngsura mirakeltrasa.
Vi hamnade mitt emot en sån där Tutti fritti och blev bara mer och mer hungriga. När jag var på muggen såg jag att de hade små minipizzor med pesto som såg goda ut. Beställde två och fick en, och ja, dom var fantastiska!!!
Två våta svenskar med kramp i benen slog sig ner vid bordet bredvid. De hade gått den del de hört var lättast (vilket var samma del som vi hört var svårast!). Hur som helst så upptäckte vi att vi nästan var släkt.. tog ett foto att skicka vidare till svågern som borde gått i samma klass i Åtvidaberg.
Sen hamnade vi ute på en fantastisk stenstrand där alla hade försökt att föreviga sig genom att lämna efter sig en stenpyramid. Det var mäktigt!!
Corniglia
Regnet hade nu avtagit och det var dags för nästa by, Corniglia, och jag hade fattat lite fel. Det var den byn man nådde via 381 trappsteg från stationen. Det blev inte bättre av att vi blev förföljda av en liten amerikansk unge som sprang upp trappa för trappa!
Alla vägar verkade gå uppåt eller nedåt och jag var inte sugen att gå 381 steg ner till stan för att gå lika många upp för att sen gå alla stegen ner till stationen. Dessutom var de lite tjuriga i utkanten av byn. Antingen åt man rller så fick man gå in till stan, vilket vi gjorde. Vid den här fantastiska lönnen blev vi sittandes. Aldrig har väl vinet varit så gott och glasen så stora, och servitören så ointresserad av att få in nya kunder istället för oss! Vi älskar ställen där vi kan hänga i timmar!!
