Ville bara först säga att det nu är ungefär 4000 personer i månaden som besöker min blogg och hemsida. Det är ju förstås inte lika många som det är som besöker min namnes (Pernilla Wahlgrens) sida, men ärligt talat, är inte det jag skriver bra mycket mer intressant? (Säger en som aldrig läst hennes blogg och inte har en aning…)

Idag skulle jag på kundbesök i Alviks Strand. Där brukade jag jobba innan jag började på mitt nuvarande jobb, som jag haft i 7,5 år. Och faktum är att jag även gjorde en sväng där några år tidigare då jag hade en väldigt kort anställning som Managementkonsult i Siebel. Och nu var jag tillbaka, och jag kunde inte låta bli att dokumentera och minnas. Även om det blev lite stressigt i slutet.

20 minuter innan jag skulle vara på mötet anlände jag till Alviks Strand. I god tid alltså! Skylten är ny och även slutdestinationen på tvärbanan som bara brukade gå till Alvik. En sak är säker, att jag kommer INTE att åka tvärbana till Solna Business Park när vi flyttar dit. Det var ju värre en en konservburk att åka tvärbana. De skulle behövt ett tåg i minuten typ!

När jag jobbade i Alvik så hade vi problem med att man inte sandade som man skulle. Det var så in i h-e halt att man bara behövde ställa sig och sedan åkte man ner mot trappan vare sig man ville eller inte. Den dagen de satte upp räcket som syns längt bort, så kunde man åtminstone hålls sig fast i det. Problemet var bara hur man skulle kunna ta sig bort till gångbanan där staketet fanns. Idag var det grusat överallt, men jag mindes ändå skräcken, som vore det igår!

Och så kommer man till den berömda trappan. Den är inte att leka med när man ska upp för den och det är 2 minuter tills tåget går! Jag minns alla med brutna ben (inklusive mig själv) som skulle hoppa upp och ner för trappen.

Vi satt på plan 7 och 8 på Gustavslundsvägen 135. På bottenvåningen jobbade min syster Ditte, och det kändes ju lite tryggt. Addici flyttade sedan vidare till ett annat hus, men då hade jag redan slutat!

Måste passa på att lägga ut en bild som jag såg förra helgen. Addici Security som var bevakningsdelen, verkar i alla fall få leva kvar under sitt gamla namn!

Så jag gick in i huset där jag visste att företaget jag skulle träffa låg senast jag var här. Det är sant att jag aldrig brukade hitta dit när vi hade möten, men nu stämde adressen väldigt dåligt 141 var inte 151C, det var helt sant. Men jag kunde ändå inte låta bli att gå in och kika….

Längst ner i huset låg en restaurang som serverade halvfabrikat av sallad, pasta osv…. Men det var det närmsta stället och man brukade få sitta ifred, något som jag verkligen behövde på den tiden. Det var på det här stället som min arbetskamrat råkade få sitt kontokort utbytt när hon betalade. Detta uppdagades först när den som felaktigt fått tillbaka hennes kontokort, beställde en tågresa till en plats som inte Inger hade hört talas om. Så fick de stämma träff och byta kontokort med varandra….

Längst bort nere vid vattnet startade en restaurang ett tag innan jag slutade. Som jag förstår det så är det denna restaurang som levererar maten till vår matsal på jobbet.

Och så gick jag nere vid vattnet och kände att det nog blir vår i alla fall, och tänkte på den lunchrast jag spenderade med att försöka få ett gäng med fickmåsungar att INTE gå mitt i gatan så de skulle bli påkörda. Ett hopplöst projekt förstås, för de ville INTE flytta på sig!

Det var något speciellt att man kunde gå ner till vattnet och sätta sig. När jag kom bort till restaurang Gustavs så hade man byggt ett höghus fyllt med lägenheter. Jag fick höra att man har för avsikt att riva hela Alviks Strand och bygga lägenheter istället. Vi får väl se!

Nu var det bara 10 minuter till vårt möte och 151C enligt kartan visar sig vara uppe vid SAP-huset, vilket innebär att jag snabbt ska ta mig tillbaka till trappan upp till tvärbanan och i stället svänga upp till vänster och gå en av de brantaste backarna som finns i Stockholm. När jag väl är framme är jag både sen och plaskvåt av svett. Men jag blir väl omhändertagen!

Vid lunchtid när jag kollade min mobil så hittade jag nedanstående meddelande till mig. Då var det ju lite för sent!

Ja, det var väl allt jag hade att berätta från Alvik just nu. Melanders fisk hade precis öppnat i Alviks Matbods gamla lokaler. Fantastisk mat, men logistiken lämnade lite att önska. Där stod vi med våra mattallrikar och hade ingenstans att sitta….

Hur som helst så finns det ju andra saker att lägga sin energi på. Jag såg att jag varit med i 12 sökningar på Linkedin denna vecka och blev lite nyfiken. Faktum är att jag efter att ha tittat på statistiken blev än mer nyfiken. Att man har kunnat hitta mig via sökordet Canadian Embassy kan jag förstå, men STRUTS??? Är det bra eller dåligt? Och var fasen står det struts i min profil?

Att åka hem efter jobbet idag, är inte världens roligaste när man har en man med muterad vinterkräksjuka. Kommer jag att drabbas eller inte? Jag stannade i Liljeholmen och unnade mig ett par over-ear, noice-reduction hörlurar från JBL. Jag hade en spellista med klassisk musik och när den drog igång utan att man hörde en enda person som försökte trotsa tyngdlagen och dra upp snoret i näsan igen istället för att smyta sig, så var lyckan total!

Att kliva av vid busshållplatsen och mötas av den rödaste solnedgången någonsin, är inte fy skam!

Jag har satt på att jag vill ha meddelande varje gång det kommer in en fåtölj på blocket. Det är för att jag ska kunna hitta en Profil från DUX. Det var den fåtöljen som vi hade hemma när jag var liten. Idag så fick jag något annat på kroken. En likadan fåtölj, visst är det konstigt!

Och här är vår fåtölj. Den saknar baksida som jag måste sy fast. Sen måste vi bestämma vilken färg benen ska ha. Natur eller ljusbruna? Angenäma beslut!

Till sist vill jag säga att det är hopp om livet. I 40-års present fick jag mina gröna muggar från Höganäs. Jag har säker tjatat om historien hur många gånger som helst. Jag sa till Sven att jag ville ha vilken färg som helst UTOM grön. Och vad kommer man ihåg när man får det presenterat på detta vis? Så jag fick 12 gröna muggar i två storlekar, och just nu ser de för hemska ut. Man vill inte servera gäster i dem. Så jag ställde frågan i min Keramikgrupp på Facebook, om jag kunde köra in dem i ugnen (alltså min keramikugn då…) och bränna till en ny fin yta. Jag fick så många tips så jag provade att fylla muggarna med en ättiksspritsblandning och sedan med svamp gnugga bort beläggningarna med salt/vinäger/citronsyra. Resultatet blev fantastiskt. Muggarna blev som nya! Så nu har jag tänkt prova det på min Birka servis som börjar se väldigt härjad ut. Tyvärr är den fortfarande så matt att all tomatsås fastnar.

Eftersom Sven har haft muterad vinterkräksjuka sedan i onsdags, så har jag varit otroligt hypokondrisk. Vi brukar inte få detta virus, men om Sven kunde så kan ju jag också…. Hur som helst är det inget kul att laga mat till någon som inte äter något. Så jag fick äta det som var enklast att få tag i!