Min 30-årsdag firades kanske inte med den frenesi som den borde ha gjorts. Min ursäkt var dock fullkomligt giltig, 3 dagar tidigare hade jag blivit 2-barns mor, och att supa skallen av mig för att jag fyllde jämnt, var inte det jag helst ville. Ett litet kalas senare i februari när jag acklimatiserat mig lite (och framför allt läkt) blev det, men inte heller den festen blev så minnesvärd, med tanke på att alla damerna antingen ammade eller var gravida. 

Men tiden som 30-åring minns jag mycket väl. På väg att bli riktigt vuxen, men fortfarande ganska naiv och med hela livet framför sig. Och konstant trött! Med en, förvisso, snäll bäbis och en storebror som inte kunde sluta upptäcka nya saker varje sekund! Som lärde sig Peugeot som första bilmärke (förstås) och Mitsubishi som nummer två (för att det var så kul att höra honom säga det). Och som knäckte dagispersonalen genom att veta vad varenda bil de gick förbi var av för märke!

Och nu fyller denne lille kille själv 30 år! Och det är absolut inget konstigt med det! Det konstiga är att jag själv inte är 30 år längre! Precis som han ska märka, så har man ingen ålder förrän man skaffar barn. Men oj, vad det börjar ticka fort efter det. Och delvis hejar man på detta åldrande självmant! När han bara blir lite större så kommer han att sova hela natten/lägga sig själv/kunna vara ensam hemma en liten stund/börja skolan/sluta skolan/flytta hemifrån.

Det finns så mycket man ångrar att man inte… Varför måste jag baka bröd själv när det fanns i affären? Varför sy en massa barnkläder själv när man kan köpa? Men det är ju absolut inget som en liten unge bryr sig om! Alla som sett sina barn växa upp, tänker nog på all tid som de hade kunnat vara med sina barn, i stället för att göra andra dumma saker som att städa och baka.

När man får barnbarn så inser man hur betydelselöst allt annat är än att vara med sitt barn. Och jag är glad att min son insett detta. Även om det finns mycket annat att fixa som ägare till ett hus, så är det tydligt att det är Ella som är första prioritet.

Men samtidigt tickar klockan på. En nyss nyfödd bäbis är nu ett år, och snart 2 – 4 – 6 –  10 – 15 – 20 – 30 år! Och man står där och konstaterar att även om man själv känner sig som 30 så är man inte lika ung som den “nya” 30-åringen!

Åldern är egentligen bara en siffra, man får uppträda så ungt som man vill (inom rimliga gränser), men det tråkiga är att livet inte ligger lika outforskat och evigt framför en längre! Och det är anledningen till att man ska njuta av varje dag och inte önska sig att ens barn ska växa upp, för det gör de i alla fall!