Idag checkade vi ut från doftpinnsparadiset och tog tåget till Riomaggiore. Vi hade att välja på två tåg med 10 minuters mellanrum och 10 € skillnad i pris. Vi tog det dyrare men det blev strul ändå. Vi kanske inte ska klaga på SJ egentligen. Vi hade platserna 5C och 5D i vagn 4, men några såna platser fanns överhuvudtaget inte, så vi slog oss ner. Man behövde nog inte vara orolig för att man satt på någons plats för alla gick fram och tillbaka och letade. Särskilt en farbror gick nog fram och tillbaka hela sin resa. Hade jag varit bättre på italienska hade jag nog sagt något.
I Levanto skulle vi byta till det lokala tåget som går mellan de 5 byarna. Vi fick jättebra hjälp av två damer, den ena hade till och med en extra tidtabell, men tåget kom aldrig och sen kom ett på andra perrongen som alla hoppade på, så då gjorde vi det med. Sen höll vi på att inte komma av tåget eftersom det stannade mitt i en tunnel. Det var inte tillfälligt utan det var faktiskt stationen i Riomaggio.
Tillsammans med 100 miljoner turister gick vi genom en lång tunnel som ledde fram till ett torg som var värsta turistfällan. Ingen bra start. Sen bar det uppåt och uppåt som om det aldrig skulle ta slut förrän vi var i himlen. Förstår om hotellen skryter om det är 150 eller 250 meter från stationen. Det är verkligen skillnad för varje meter. Hotellet såg inte så inspirerande ut och vårt rum var inte städat så han bad oss återkomma om en halvtimme. Vi lämnade bagaget och gick för att hitta något att äta. Kl var ju halv 12.
Vi hittade ett hål i väggen där vi köpte var sin slice med ostpizzan, den dubbelvikta som vi lärt oss att gilla, och så en liten pizza att dela på.
Sen gick vi uppåt tills bommen som förbjöd bilar innanför, kom. Vi tänkte att vi kanske skulle gå en liten bit där uppe. Sen kom vi fram till trappan upp till vägen mot Manarola. Äsch tänkte vi. Jag hade ju på mig mina nya mamelucker. Men det var ta mig f-n 1000 steg upp för berget. Vi glömde räkna och jag tänkte inte gå tillbaka och börja om. När vi äntligen kom upp var vi sjöblöta av svett.
Den otrevlige/ointresserade snubben på turistbyrån sa att stigen till Manarola var avstängd (mitt tips är att den varit det de senaste 5 åren..) så man fick gå på vägen men ”det var ingen fara”. Nej, men det var inte så himla trevligt att gå i kolmörkret inne i tunneln när det kom bilar.
Och sen var det bara hela vägen ner igen!
Manarola gav ett bra mycket bättre intryck än Riomaggiore. Vi traskade runt på gatorna där och köpte varsin öl i affären och drack nere i hamnen. Framåt eftermiddagen tänkte vi ta tåget tillbaka och fortsätta incheckningen. Den här gången tog vi gatan upp och fick ett bra mycket finare intryck av byn. Det fanns otroliga utsiktsplatser att stanna vid.
Vid halv 5 var vi tillbaka på hotellet. Vi blev eskorterade till rummet av en skämtsam herre som menade att rum 4 betydde 4:e våningen… (det finns ingen standard på ett trappsteg här, 30 cm är inte ovanligt!) men det var bara två våningar.
Vi hade egen balkong och en bidé förstås. Perfekt om vi skulle drabbas av matförgiftning eller så. Och så den vanliga 70×70 duschen… (men imorse duschade jag i en dubbeldusch och använda till och med den stora takduschen så jag ska inte gnälla!) Vi satt en stund på balkongen och konstaterade att den här staden är mer sliten än den vi besökte tidigare. I morgon har vi ytterligare städer att undersöka.
Sven ville bada (förstås) och jag ville inte släppa honom själv så jag var tvungen att traska hela vägen tillbaka ner till hamnen. Men vilken strand. Alla dessa stenar. Jag kände inte för att balansera ner med ett av mina 3 par med badskor så jag stannade på stranden och fotade solen.
Vi stannade för ett pit-stop på vägen tillbaka men det var så stökigt. Sen stannade vi på Tutti fritti och köpte varsin låda med friterade skaldjur, räkor, musslor, små hela bläckfiskar och stora bläckfiskbitar och friterade bitar med torsk och det var så gott så det kändes som man inte behövde äta något annat i resten av livet. Tyvärr förstörde det aptiten så när vi sen hamnade på en restaurang så var vi ganska mätta. Vi delade på en ”pizza bianco” utan tomatsås men med 5 sorters ost – inte alls mäktig… För att kompensera åt vi efterätt och jag håller på att utforska vad man kan använda alla dessa citroner till och fick en glassbiskvi fylld med limonchello och rullad i något citronigt. Väldigt läskande och god. Sven tog en marängkaka med vaniljkräm och grädde till. Att han kunde resa på sig efter den är ett mirakel!
Klockan var 8 och det märktes att de ville att vi skulle gå. Vi bloggare är inte populära någonstans. Vi gick mot hotellrummet men fortsatte på vägen utanför och hittade en jättemysig bar i mörkret där vi provade en limonchello som var en version av aperol spritz med citronsoda istället. Godare än den vanliga faktiskt.
Den enda smolken i glädjebägaren är de tre amerikanerna vid bordet bredvid som sitter och asskryter för varandra om alla resor de gjort i hela världen. Man ställer sig frågan när de någonsin jobbar när de tältar i Patagonien, cyklar igenom Argentina, campar i Norge osv… svårt att stänga av öronen fast vi försöker. Så det blir nog en tidig kväll trots allt.
Det är lite scary att det är helt kolsvart ner mot vattnet, inga fyrar eller fartyg ute på vattnet. Staden bara försvinner ner i havet!
Min fitbit visade äatt jag gått 104 trappor dvs våningar idag och det tror jag med.