Man kan mäta måttet perfekt på många sätt. Sven tycker att den perfekta människan färdigställer allt man föresatt sig. Jag håller inte med. På vägen fram till målet måste man får misslyckas ibland. Och här är mina “misslyckanden” som jag hittat idag när jag städat bland mina sysaker. Det finns nästan alltid en anledning till att de inte blivit klara, så det är inte för att jag inte orkar slå handen i kaklet som är den vanligaste anledningen (bara ibland….)
Jag fick för mig att Sven skulle se trevlig ut i en slipover så jag började sticka en sådan åt honom. Det var inget svårt mönster, slätstickning med en rand med aviga maskor. Men ju längre jag höll på desto mer insåg jag att stackarn skulle slitas mellan att inte vilja ha den för det var totalt omodernt och en önskan att visa mig sin uppskattning. Så projektet klingade av och hamnade i puffen. Jag hittade det när vi skulle köra över den till Anna tillsammans med soffan.
Jag lånade mammas stickmaskin och oj, vad det gick snabbt att sticka på den. Men det var inte lika roligt att sy ihop sakerna. Tröjan med raglanärm blev bara tröjan utan raglanärm. Och nu är den för liten….
Det här är nostalgi på hög nivå. Det här nystanet har nog hamnat hos mig via min mor. På 70-talet så kom allt baby-garn i plastpåsar. Vet inte varför men så var det.
Det är inte bara stickning som jag ägnat mig åt. Jag har virkat också. Och jag måste stolt säga att jag faktiskt är auto-didakt på detta. Här en duk som aldrig blev klar. När jag jämför med mönstret så inser jag att det inte var så mycket kvar att virka. Men mitt hem har inte plats för dukar med virkade ananasar längre!
Ja och sedan har vi nästa virkade duk. Där kom jag inte lika långt och jag vet precis varför. Garnet jag använde var alldeles för tjockt.
Den allra största ofärdiga virkningen är den gardin jag skulle göra i gallervirkning till vardagsrummet i Farsta. Jag vet inte hur brett vardagsrummet var men jag hade kommit en rysligt lång bit på väg när vi flyttade. Och sen passade den ingenstans. Jag hittar nog den när jag får leta ett tag till.
Lika ofärdigt var den kudde som jag broderade. Jag ritade av mönstret på sovrumstapeten i Farsta och broderade av mönstret i korsstygn, men likaså blev den aldrig klar, för tapeten blev ju kvar i Farsta när vi flyttade.
Sven har varit föremål för många tröjstickningar varav den här nog hade det allra finaste garnet. Jag stickade dock en tröja i fint yllegarn till honom. Det var i patentstickning och jag stickade den på tvären. När den var klar nådde den nästan honom ner till knäna så jag zickzackade helt enkelt och klippte av den och stickade på en mudd. Den ligger säkert i någon av hans lådor här hemma. Sedan stickade jag likadana tröjor till Sven och Erik. De var gröna och blå med vit rand. Jag har letat i alla album men inte ett enda kort med dessa tröjor kunde jag hitta! Varför tar man inte kort på alla kläder som man gjort?
Nå en vacker dag kommer jag att repa upp den här tröjan och göra en snygg kofta till mig själv av garnet!
Jag försökte mig dock på att göra en kofta i ett mjukt syntetgarn. Problemet var att jag inte hade något mönster och därför blev aldrig denna kofta klar. Men vi har repat och repat och både Anna och jag har gjort mössor av garnet. Anna virkade för första gången och gjorde en jättefin mössa med virkade blommor på!
Min mössa blev inte lika fin, men så använde jag garnet till Svens tröja ovan.
Även Erik har hållit på att sticka. Faktum är att han pratade om det när han var uppe sist. Det finns tydligen böcker med olika djur man kan göra. Men den här blev aldrig klar och lika bra var nog det!
Jag har hur mycket garn som helst kvar till denna poncho som jag gjorde till Anna. Problemet var bara att hon inte ville ha någon poncho och då var det ju inte så roligt längre…. Förresten blev den ändå för stor.
Denna krage är helt färdigvirkad men blev aldrig använd på någon söt liten barnklänning. Jag får väl spara den och se om den hamnar på någon klänning någon gång. Men det måste vara till en liten person för så stor är den inte!
Sen finns det saker som man inte ens minns att man har gjort. Jag kommer inte ihåg garnet och jag har ingen aning om vad det skulle bli!
När ungarna var små så sydde jag hela tiden. Det var tills min symaskin gick sönder och stod i 2 år tills jag lagade den. Då hade jag “vant mig av” med att sy och det är egentligen först nu som jag har blivit sugen igen. Det är därför vi nu inreder en liten syhörna till mig i Eriks rum. Det är för jobbigt att plocka fram symaskinen när man ska sy om den står i en garderob och samlar damm. Då blir det inget sytt.
Jo, de här fingerdockorna kunde man köpa på Kalikå, och jag är inte så usel som jag verkar, för jag tillverkade faktiskt ett sett med fingerdockor. Men varför jag skulle köpa ytterligare ett set, som aldrig blev klart, det vet jag inte. Här är stora stygga vargen utan ögon!
Nå skam den som ger sig. Idag har jag varit och köpt nytt garn. Jag har fått för mig att jag ska virka en zickzack-mönstrad pläd till fåtöljen i Annas rum. Jag köpte de här färgerna för att det skulle passa till gardinerna och kuddarna i samma tyg.
Som vanligt är det ett riskprojekt då jag inte har något mönster. Jag har suttit och testat framför Downton Abbey och tror jag har hittat sättet. Fast jag vet inte hur jag ska få till kanterna. När jag surfade runt för att se om jag hittade något mönster så hittade jag den här hemsidan, men den mest fantastiska lyckan över en färdig pläd. Ni måste bara titta!
Jag har ägnat halva dagen åt att ordna mina sysaker och som ni ser är jag inte så effektiv. Nästa helg kanske jag kommer till alla mina halvfärdiga broderier, vem vet? :-)