Idag hade jag tid hos doktorn i Sköndal och dit vet jag ju hur jag hittar, även om det inte är de allra bästa kommunikationerna. Men jag lyckades göra det ännu krångligare än vad det behövde vara. Man tar tunnelbanan till Gullmarsplan och sen tar man buss till Norra Sköndal och får en trevlig promenad bort till Stora Sköndal, var min tanke. Men min bok var himla spännande så jag upptäckte att jag plötsligt var i Skärmarbrink på linjen mot Skarpnäck. Men det är ju ingen lång promenad att gå tänkte jag, och tid hade jag ju också, så jag satt kvar. Men oj, vad jag gick vilse! Inte hade jag fattat att man byggt så mycket nytt i Skarpnäck. Så det blev en rejäl omväg innan jag kom fram till gamla Nuan eller Hemköp som den heter nu. Jag insåg att de 35 minuterna jag hade på mig när jag klev av tunnelbanan inte skulle räcka hur fort jag än gick, och jag HATAR att komma försent. Så min ankomst till Sandåkraskolan råkade sammanfalla med buss 181, så jag hoppade på den sista biten. När man ska gå till doktorn pga högt blodtryck så är kanske inte en stressad språngmarsch det man ska göra precis innan.
Men efter besöket hade jag tid att titta runt! Mest tittade jag på människor och försökte tänka mig hur de såg ut för 20 år sedan och om jag skulle känna igen någon. Ganska hopplöst egentligen, med tanke på att jag inte kände så många i Sköndal för 20 år sedan heller, men lite kul är det att gå och fantisera.
Det första jag kom fram till var baksidan av Centrum där också BVC låg. Där har man sprungit mycket. Innan Syster Gun började ge ut tider till alla så att man inte skulle träffa någon annan, så var det öppen mottagning två ggr/vecka och där satt man och tryckte för att se om det fanns någon trevlig person att träffa. Det tog ända till den 4 augusti innan jag träffade Ingela, men å andra sidan så var det väl värt väntan, med tanke på hur roligt vi har haft (och fortfarande har) med varandra.
Och jag minns särskilt den gången på BVC när Anna skulle göra sin 4-års kontroll. Lilla söta Anna, som älskade att rita och som dessutom var så duktig på det. Och som dessutom ville vara alla till lags. Hon placerades vid Syster Guns skrivbord med ett papper och en penna. Vilken lycka!!! Att Syster Gun sa till henne att rita ett kryss hörde hon inte alls i sin lycka över att få sitta vid ett riktigt skrivbord. Och hon satte igång och ritade. Efter en stund såg ju Syster Gun att det där såg ju inte alls ut som ett kryss och frågade vad hon gjorde. “En segelbåt”, sa Anna glatt. Nå de var någon annan som inte blev lika glad, och synd är det att man måste följa sina mallar så strikt. En segelbåt är väl väl så avancerat jämfört med ett kryss. Och inte heller blev hon godkänd på “stå-på-ett-ben”-provet. Så det var ju en himla tur att hon var så himla duktig på slalom istället, sade jag, och sen gick vi därifrån. Och efter det var BVC-besöken mer ett måste än något lustfyllt.
I samma byggnad ligger Sköndalsläkarna, och det roligaste som hände där (för den djupa intramuskulära Voltarensprutan jag fick vid mitt njurstensanfall var inte så kul), var väl den gången läkaren var tvungen att ursäkta sig för att den föregående patienten varit så berusad. Och det var väl bra, för hade det varit doktorn som utsöndrat den doften som var i rummet, så hade jag inte litat på honom för 5 öre!
När vi flyttade hit var det stor konkurrens mellan de båda mataffärerna i Sköndal. Det var Nu:an nere vid vårt dagis Gråhunden, och Vivo i Sköndals Centrum. Vivo vann prismässigt men skulle man handla blöjor gick man till Nu:an. Nu har båda affärerna blivit Hemköp men så fräsch som den här affären var nu har den aldrig varit, och jag tror att den slår den andra affären med hästlängder! Jag skulle gärna bo i Sköndal för att få handla här!
Frisören där jag och Erik (Anna hade långt hår) klippte oss ligger också här i Centrum. Jag glömmer aldrig hur de lyfte upp Erik på en tjock dyna och la en låda med leksaker i knät på honom medan han blev klippt. Jag kan aldrig komma ihåg vad han hette, för Erik kallade honom Farbror Sören (ni fattar va?), men när farbror Sören stod och diskuterade hur det varit på dagis som om det var vem som helst som klippte sig, det var underbart att höra!
Varje förortscentrum med självaktning har en kvarterskrog med dåligt rykte. Den mest berömda är väl Hjälmaren i Årsta. Självklart har jag aldrig varit inne här så jag har inte en aning om den är bra eller dålig. Jag minns bara en Valborgsmässoafton då vi tillsammans med ett helt gäng hade varit vid Stora Sköndal och tittat på majbrasan. Efteråt skulle vi gå hem till ett av paren med alla barnen i släptåg. Det var bara så att värden och Sven var försvunna! Det tog mycket lång tid innan de dök upp. Och gissa var de hade varit och hängt!
Redan när vi bodde här så pratade man om att bygga fyra punkthus på parkeringen utanför lägenheterna på Sköndalsvägen. Det var ändå ingen som ville betala för parkeringen så alla ställde sig gratis på gatan istället. Och nu när jag gick vägen “hem” så stod de där. För mig hade de gärna kunnat få likna de andra husen lite mer. Men jag antar att frigolit och tegel inte passar så bra ihop.
I ett av husen var det alltid någon som odlade som en besatt på somrarna. Jag tror egentligen att det var våningen ovanför den här bilden. När man gick förbi så var det som en liten bit djungel i det annars så tråkiga lägenhetshuset. Jag fattade inte riktigt, men skulle jag ha en balkong nu så skulle jag göra likadant.
När vi gick hem den här vägen så fanns inte husen på högra sidan alls. Så många gånger som man baxat hem en överfull barnvagn efter storhandling på Vivo. Släppte man taget om vagnen så välte den. Jag undrar om man kan lassa på lika mycket på dagens barnvagnar som man kunde göra då?
Det roligaste med den här parken var väl namnet. Men det blev lite bättre när man gjorde i ordning den till dagmammorna i området. Men det tog lång tid innan mina små knattar fick gå dit själva!
Och så kommer man fram till skolan och fotbollsplanen och den hemska backen över bron över Tyresövägen. Nu när jag ser bilden så ser jag att det ser inte hälften så jobbigt ut på bild som det var i verkligheten. Och jag vet att det är så, för här tränade killarna intervall upp och ner på kvällarna. Vår massör på jobbet var en av dem, så han vet hur jobbig den är. Själv tränade jag inte intervall, bara att lyckas få hem de med varor överfyllda barnvagnarna!
Här är vägen in till fotbollsplanen. Här tränade Anna två ggr i veckan under sommarsäsongen tillsammans med alla andra årskullar med små knattar. På vintern så kunde det, om man hade tur, spolas så man kunde åka skridskor. Och på gympan i skolan var man här och spelade brännboll bland annat.
En gång i tiden var det väldigt mycket barn. Då byggde man gula baracker som sedan blev kvar. När det inte var så många barn längre så avyttrade man dem, och nu när skolan behöver mer utrymme så har dom inte längre tillgång till vare sig baracker eller marken. Hå-hå ja-ja!
Sista natten i Sköndal spenderade vi på jätte-partaj här. Våra kompisar hade en gemensam 50-års fest, och eftersom vi inte ville ha så långt att gå hem från festen, så lät vi sängarna stå kvar. Redan nästa dag sov vi för första gången på Grenvägen. Det var den 13/2 2005. Årsdag nästa vecka! 9 år, det är inte klokt!
Det här är så gräsligt hemskt fult när man ser det så här en mulen slaskig februari-dag. Men det var här vi bodde, och det var vackert för oss. Som tex när man gick hem från skolavslutningen på sommaren. Inte tänkte man på de fula elledningarna som gick precis utanför skolan och gjorde barnen självlysande, och all trafik på Tyresövägen, som faktiskt lät mer än vad trafiken från E4:an gör för oss idag.
Väl över bron kommer man till korsningen där vi svängde in till vårt område. Det var också i den korsningen som vi skiljdes åt på mornarna när ungarna skulle till skolan och jag till bussen. Jag vet att en liten ung herre skruvade på sig besvärat och ville inte ha en hej-då puss. Då sa jag att han fick välja, antingen vara tuff inför kompisarna och missa pussen, eller inte bry sig alls. Och hejdå-pussen vann!!! :-)
Så jag går vidare till busshållplatsen och 173:an som går till Segeltorps Industriområde.
Ni vet på den där tiden när det inte fanns så många mobiltelefoner och att ringa från en mobil kostade 6:-/minut, då ringde man ner till fritids och sa till att Anna kunde gå hem, och så väntade man hemma eller gick och mötte halvvägs. Men en dag kom inte Anna hem! När det började kännas som det var för lång tid som hade gått, gick jag ut och mötte, och jag kom hela vägen fram till fritids utan att möta henne. Det blev ett panikartat letande, och efter ett tag upptäckte vi att ytterligare en tjej var borta. När vi till slut hittade dem inne i detta buskaget hade vi letat i mer än en timma. Och inte ett ljud hade vi hört, trots att jag cyklat förbi flera gånger. De hade hittat en “koja” som de lekte i.
Man kan välja att gå över bron till Sandåkraskolan och man kan välja att gå igenom tunneln, men den ligger lite längre bort mot busshållplatsen så det blir en liten omväg. En höst så var det full storm och jag hörde om en morfar som gått över bron med sitt barnbarn och hade slagits omkull av vinden. Så jag ville inte att Anna skulle gå hem den vägen och blåsa ner på Tyresövägen. Jag ringde till skolan och till fröken och bad henne att säga till att hon skulle ta tunneln hem istället, vilket ledde till att alla barn var uppe på bron i stormen och gick fram och tillbaka i blåsten. Varför försöker man ens?
Förresten så var alla tunnlar ho-ho-tunnlar när ungarna var små. Men den här var nog den med allra bäst akustik, och mina vänner, det är den fortfarande för jag provade!
Så en sista bild från Norra Sköndal innan jag tar bussen hem!
Jag längtar inte tillbaka, men det kändes rätt fuktigt i ögonen när jag gick där och tittade mig omkring och mindes. Men att fotografera hjälpte ju till att tänka på annat, och här hemma kan jag sitta och grina hur mycket jag vill!
Vi hade det bra i Norra Sköndal!