Jag tänker inte kvävas av mina grejer

Efter att ha sett hur mycket skit man kan samla på sig under ett liv om man inte aktar sig, så bestämde jag mig för att göra en djupdykning i mitt eget dåliga samvete. Hemma är det som en affär där de olika storlekarna jag har gått igenom ligger sparade i olika kartonger. Eller nästan är det så. Dessa kartonger är fulla med kläder som jag aldrig kommer att komma i, eller när jag gör det, så vill jag absolut inte sätta på mig det igen.

Men alla dessa kläder har sina egna berättelser och minnen. Här är några!

Jag har alltid haft en förkärlek till “skolfröken”-stilen, en stil som säkert passar på en 20-25-åring men definitivt inte på en äldre dam som mig. Då ser man ju bara ut som en nucka! Alltså ut med alla de kläderna!

Nästa stil jag hade var något lite tuffare! Det skulle vara snäva, korta jeanskjolar, alternativt långa fladdriga kjolar, men ALLTID jeansvästar och jeansjackor till. Självklart kan jag fortsätta ha dem, om jag bara inte måste knäppa dem!

Men en gång i tiden tillhörde även jag knytblusmaffian! När jag jobbade på Kanadensiska Ambassaden gällde det att vara propert klädd. Jag var 22 år när jag började jobba där och 26 när jag slutade. Under den tiden var min garderob full med obekväma kläder som man skulle tränga sig in i varje morgon. En blus som jag nu äntligen slängde, var trasig längs hela fållen på baksidan. Den var i ett så slinkigt material att den åkte ner i tvättrumman när jag tvättade den första gången och tyget slets sönder. Men eftersom jag hade betalat så mycket för den, så fortsatte jag att använda den, för det, mina vänner, var på den tiden när man stoppade ner alla överdelar i sina nederdelar. Tro det eller ej, men det har faktiskt funnits en sådan tid.

Här är bara ett exempel på hur fin jag var på den tiden!

Killen som står och flinar bredvid mig är förresten Sven, som jag träffade när vi båda jobbade på Ambassaden. Först tog det ett tag att fånga honom, och sedan var vi hemliga ett tag, men till slut så gifte vi oss och då var det dags för ytterligare nya kläder.

Som den praktiska människa jag ändå är, så ville jag ha bröllopskläder som jag kunde använda igen. Ambitionen var god men eftersom jag blev med barn en månad efter bröllopet, så var det vissa kroppsdelar som aldrig återtog sin ursprungliga form. Kavajen och kjolen hade jag säkert kunnat använda, om jag hade hamnat på en så fin tillställning igen, men linnet!!!

Om någon undrar hur vi såg ut på bröllopsbilderna så har jag grävt fram en gammal bild i lite mer helfigur. Det gick ju inte att ha en riktig helfigursbild med tanke på att jag stod och balanserade på två telefonkataloger. Om ni tycker att jag ser allvarlig ut så kan jag berätta att mycket av fotograferingstiden gick åt till att torka bort skrattårar och fixa till sminket!

Min systers bröllop var två veckor tidigare. Då hade jag en annan favoritmundering på mig. Min älsklingsfärg när jag dumpade lila, var grön-turkos. Jag hade hur mycket kläder som helst i denna färg. Men när färgen sedan så småningom blev modern så blev den även omodern, och då kändes det inte rolig att ha på sig kläderna längre.

Men som sagt, på syrrans bröllop hade jag på mig denna dräkt.

På bilden har jag på mig blåa pumps, men till vardags hade jag ett par fräcka skor med flätat skinn i blått och turkos på ovansidan men en slejf med metallspännen. Av någon anledning var vår tama igelkott, som bodde under trappen vid vårt radhus, omåttligt förtjust i dessa skor. När vi lämnade ytterdörren öppen på sommaren, lyckades han gång efter annan att ta sig in i huset och tugga på de där spännena. Man hörde liksom ett slafsande och kände en ganska obehaglig doft och då visste man att han satt i hallen och tuggade på mina skor.

Nu när jag var hemma och var barnledig så måste jag vara så där duktig som bara en nybliven mor kan vara: Baka allt bröd själv, göra en massa långkok och framför allt sy alla kläder både till barnen och mig själv (Sven slapp!). Hittade jag något käckt tyg så var det bara att sätta igång!

Den här hade jag bland annat på mig på Svens brorsas bröllop. Erik och Anna var ekiperade av farmor. Det var HELA kitet. Anna hade till och med strumpor med spets på. Visst var vi gudomliga!

Några andra klänningar som jag sydde.

Jag kan bara konstatera att Svens 30-års kalas var betydligt roligare än mitt! När jag fyllde 30 var Anna 3 dagar gammal och jag var inte direkt på hugget. Och inte heller blev det någon sprutt på mitt kalas som jag höll i februari. De enda som inte var med barn eller ammade, var killarna!

Klänningen som jag har på mig på bilden är en av mina absoluta favoriter och jag har haft den på många fester. Nu tar jag en sista bild på den, tillsammans med det medhörande skärpet, som lika gärna kunde vara dubbelt så långt!

Jag vet att jag har lite märkliga kläder till klänningen, men det var faktiskt midsommarafton, och då vet ju alla hur kallt det kan vara. Vi hade letat oss ner för första, och enda, gången till koloniområdet där de hade dans på dansbanan. Visst är det en fin bild!

Jag är fruktansvärt obekväm i skjortor. Så fort jag sätter på mig en långärmad skjorta så börjar jag svettas kopiöst. Detta har fått till följd att jag helst har på mig T-shirt material. Men vissa skjortor har jag faktiskt tyckt om. Det här är en av dem. Den köpte jag på Indiska.

Och nu ska ni vara väldigt tacksamma att den här bilden inte har ljud, för något falskare än oss tre systrar sjungandes tillsammans går nog inte att finna!

Skjortor utan ärmar går bra att använda. Då var det tur att syrran jobbade på Fjällräven under en massa år. Och att man brukade ha utförsäljning hos dem två ggr per år. Där köpte jag ett antal ärmlösa skjortor. Det här är den enda jag har skickat. Den var så urblekt. Lite berodde det säkert på att den var begagnad när jag köpte den, åtminstone låg det en liten ask med tuggtobak i bröstfickan. Jag är säker på att jag en dag kommer att kunna knäppa de översta knapparna i de som jag har lagt tillbaka i kartongen igen!

Det här är en T-shirt med en rolig historia. Vi var på landet, som låg söder om Katrineholm och Erik hade med sig sin kompis Viktor. Vi hade bestämt oss för att sticka in till stan av någon anledning. Vi gjorde oss iordning snabbt och åkte in. När jag klev ur bilen på parkeringsplatsen, upptäckte jag att jag fortfarande hade nattlinnet på mig. Jag hade bara satt på mig shorts men glömt att sätta på mig en överdel. Så vi fick snabbt springa in på Kapp-Ahl och köpa en T-shirt, och det blev bland annat den här!

När Sven kusin skulle gifta sig så var det tvungen att vara väldigt fint, för så är det i vissa släkter. Då slog jag på stort och hade till och med hatt. Kanske inte ett av mina vackraste ögonblick men dräkten var väldigt skön!

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om Svens och min resa till Fort Lauderdale. Där vi först blev sittandes i 2 timmar på Arlanda för att det var dimma och därför missade anslutningsflyget i London, och istället hamnade på en mardrömsflygning mellan London och Orlando med Virgin Air, där hela flygplanet var fyllt med små ungar som skulle till Disneyworld och sprang fram och tillbaka i gångarna och skrek. Och någonstans efter att vi hade burit vårt bagage genom tullen så försvann det och vi stod i värmen endast iklädda våra vinterkläder (för det här var i slutet av november!). Förut att köpa ny baddräkt, shorts, underkläder mm, så var vi tvungna att vara presentabla på kvällen, och därför köpte jag den här fina klänningen på rea i hotelshopen. (Sven köpte en Armani-kavaj, som han aldrig kunde claima helt av försäkringsbolaget :-))

Vi var även på ett annat event när Sven jobbade på Peugeot (ett av många ska jag väl säga). Här blev vi nerflugna till Monte Carlo under två dygn. Vad vi skulle med det 4-stjärniga hotellrummet förstod jag inte, för det fanns inte tid att sova under hela resan om man skulle hinna med alla inbokade event, plus att hänga lite på casinona efteråt. Läckra var vi i alla fall första kvällen!

Nå så blev det några kläder kvar då? Ja, två klänningar kunde jag inte med att skicka. Båda två är tidlösa, och jag förstår inte för mitt liv varför jag inte kommer i dem. Det känns som jag hade på mig dem igår. Men dagen ska komma!

Det här var bara ett axplock av allt som jag packade ner till Myrorna. Jag hoppas att det kommer till användning. Åtminstone intalar jag mig det. Till sist, ett riktigt skämsplagg! 1984 var jag i Danmark och hälsade på min kompis där. Och då hittade jag den här fina kreationen. Det är hängselknäbyxor med tillhörande jeansjacka. Även om jag skulle komma i det idag, skulle ni vilja se mig i dessa kläder?

För alla er som har svårt att skiljas från era gamla kläder så har jag ett tips. Fotografera allt så vet du att du kan titta på det om du vill. Men det kommer du inte att vilja. Jag önskar att jag hade gjort samma sak med min leopardmönstrade långklänning och lite andra kläder som jag minns, men som blev stulna ur vårt källarförråd i Farsta.

Men nu tror jag att min kropp kan sluta våndas. Nu finns det inte ett enda plagg (förutom de två klänningarna förstås) som jag går och väntar på att komma i. Det känns sååå skönt!