I kväll tänkte jag städa arbetsrummet riktigt ordentligt. Det första jag hittade var var en kartong med sparade minnen. Jag kunde inte låta bli att titta lite i den igen! Oj, vilken skatt med minnen det var! Det här är bara några brottstycken!

Det första jag lyfte ur var en fin skinnkalender som man fick varje år som Manpower-konsult. Den här, från 2007 var den sista jag fick, eftersom jag i augusti det året accepterade en fast anställning ute hos den kund jag då arbetade, nämligen Addici.

Apropå kalendrar så hade jag en ännu häftigare när jag arbetade på Frontec år 2001. Och vid beställningen blev det något fel så jag fick två stycken skinnpärmar. Den ena är helt ouppackad och jag försöker fortfarande att hitta ett användningsområde för den i dessa smartphonetider, när allt ligger i telefonen. Tips någon?

Som en ganska oorganiserad person så fick jag i alla fall rådet av min keramiklärare att jag skulle dokumentera mina alster jag gjorde på kursen, vad jag gjorde och vilka glasyrer jag använde. Det började jag med först 2004 när jag hade gått på kurs redan i 4 år. Och det är roligt att titta igenom vad jag gjort. Dock släppte jag det där med dagboken ganska snart. Det var det där med att man alltid var så lerig om händerna!

Och titta här vad som låg i kartongen. Det är mitt avskedskort från Arbetsförmedlingen där jag jobbade mellan 2002 och 2004 (tror jag). Det var inte mitt livs bästa tid jobbmässigt. Jag tyckte det var ofantligt roligt att jag fick lära känna så många människor, och deras historier. Och det var fantastiskt att kunna hjälpa till att se till att de fick riktiga arbeten och slapp varva praktiker med anställningstöd hos en massa företag som mest utnyttjade dem, år ut och år in. Men alla dessa möten och annat skit som gjorde att man knappt hade tid att göra det man var anställd för! Två år var jag där…

Jag har en mängd såna här kort sparade, jag har ju jobbat på rätt många ställen nu. Jag har till och med kvar menyn från Old Tubby House i Port Washington, Long Island, där jag jobbade på sommaren innan jag åkte hem. Den är kul att ha!

Långt innan jag började på keramik, höll jag på med cernitlera, men så duktig som min kompis Patrik kommer jag aldrig att bli. Den här toalettskylten brukade jag ha uppsatt i alla lägenheter jag bodde i innan vi flyttade till Terriergränd. Jag antar att jag till slut tyckte att den inte var helt passande :-)

Patrik är inte bara bra på att jobba i cernitlera. Han är även en duktig frisör (nu för tiden). Jag har ju följt hans karriär från de första stapplande stegen på frisörskolan på Lidingö fram tills nu när han säkert kan klippa folk i sömnen. Jag var hans modell när han gjorde gesällprovet, och även när han tränade inför det. Många gånger har jag suttit på tunnelbanan hem till Farsta i mina vanliga kläder men med världens festfrisyrer i alla möjliga färger. Kortet nedan, som jag använde för mitt första SL-kort när jag flyttade upp till Stockholm, var taget efter att Patrik permanentade mig första gången. Det tog 1,5 timmar att sätta i de minsta spolarna i håret, permanenten hetter Dulcia, och den försvann aldrig ur mitt hår, utan fick växa bort. Och jag ska aldrig glömma hur Patrik låg på golvet och vred sig av skratt när han hade plockat bort spolarna och blåst mitt hår. Och på min farfars begravning så förbjöd farmor mig att komma dit om jag inte hade håret i hästsvans!

Faktum är att jag tror att nedanstående bild är tagen ungefär samtidigt, men då med hästsvans :-)

Ett kort som är taget senare, men eftersom jag inte minns varför så minns jag inte heller när.

Ja och när vi ändå håller på med foton så hittade jag också mitt gamla skolkort från 8:an i kartongen. Det enda jag minns var att jag brukade ha en alldeles för stor vinröd skjorta i något polyestermaterial, och att jag efteråt har förstått att det där är en färg som absolut inte klär mig. Och ändå kan jag konstatera att jag idag på jobbet hade en tröja i nästa samma färg. Att jag inte lär mig!

Min farmor var en fantastisk person, som var väldigt klok, och som man kunde prata med allt om. Jag tror att alla vi barnbarn känner oss exakt lika älskade av henne, för hennes hjärta var stort nog för oss allihopa! Hon jobbade i en underklädsbutik i Nynäshamn och knäckte extra som mannekäng, och det fanns inte en tyglapp som hon inte kunde förvandla till något användbart. En gammal kavaj kunde bli en ny kappa, och vi hade flera lapptäcken hemma som hon hade gjort. Och hennes handstil var så vacker, även om hon stavade som en kråka. Jag har sparat en mängd exempel på hennes skrivstil. Den här är lite darrig för det är skrivet väldigt sent i livet. Hon blev 94 år gammal.

På Telia som jag jobbade som Manpower-konsult på mellan 1995-97 när jag började plugga försökte jag pigga upp stämningen genom att tejpa upp seriestrippar i hissen på Telia Megacom i Nacka Strand. Jag talade aldrig om att det var jag, men såg till att det var en ny strip varje vecka ungefär. För några år sedan var jag på en stor tillställning med en massa telianer och det var kul att höra att de mindes mina strippar fortfarande. Den här nedan, som passar in väldigt bra med årstiden, är en av mina absoluta favoriter!

Förresten, så här såg jag ut när jag jobbade på Telia Megacom. Det syns knappt att jag har glasögon, eller hur? Stora var de, även om jag tyckte de var små då :-)

Jag har svårt att slänga vissa saker, och gamla kvitton är en sån sak. När det blir fullt i plånboken så kan det hända att jag tar ut alltihopa och stoppar det i en påse eller ett kuvert eller så. Skratta gärna åt det, men genom att söka igenom alla påsar jag petat in överallt, så hittade jag väldigt många kvitton som vi kunde använda när vi sålde vårt hus. Nu har jag sett till att alla renoveringskvitton ska sättas in i en pärm ordentligt (fast ingen gör det), men det gjorde vi inte förut.

I denna påse plockade jag ut alla medlemskort och bonuskort som fanns och det är ju lite historia. Tex MegaStore, finns den idag? Butiken som låg i källarplanet i Farsta Centrum hade ju hur många filmer som helst, och så många CD-skivor vi köpt där. Fast i det här kortet fanns det bara två stämplar…

Ett annat litet papper som jag fick tänka länge på vad det kunde vara var det här!

Jag kom fram till att det måste vara Annas längd. Men det verkar samtidigt sjukt att hon skulle ha vuxit 10 cm på ett drygt år! Det måste ha gjort ont. Hur som helst så blev det bara 6 cm till… På Näs där vi hyrde sommarstuga brukade vi varje vår och höst mäta Erik och Anna och markera det på en dörrpost. De växte alltid mer på sommarhalvåret än på vinterhalvåret. När vi flyttade därifrån var vi tvungna att åka tillbaka dit bara för att fotografera alla måtten. Undrar var de bilderna är?

Och till sist så kan man ju inte ha en låda med minnen om man inte har en barnteckning. Och naturligtvis är den odaterad, som de flesta barnteckningar är :-(

Nej, nu är det dags att krypa ner i sängen. Jag får fortsätta att städa i morgon. Undrar om jag ska börja med den där kartongen som det står DIA på?