Lördagen den 30 juni 2012 hade vi bestämt att vi skulle träffas, jag och mina systrar Nina och Ditte från Stockholm och våra kusiner Gunilla och Agneta från Eksjö. Vi skulle träffas i Linköping för att åka ut och titta på farmor och farfars torp utanför Linköping. Där tillbringade vi alla ett antal lyckliga somrar både tillsammans och var och en för sig hos farmor och farfar som skötte marktjänsten och lät oss leka ifred och bara vara.

Hur ser det ut där idag? Och vilka minnen skulle dyka upp när vi kom dit tillsammans?

På väg till torpet

Ditte, Nina, Agneta och Gunilla går på vägen vi brukade åka bil på. När man gick tog man genvägen genom skogen, den så kallade myrstigen.

Torpet är idag helt obebott. Farmor sålde det 1981 när farfar dog. Hon hade varken körkort eller lust att åka dit igen. Sedan dess är det någon som har bytt grinden och byggt nytt diskrum ute. Om det är de personerna som har tömt huset på möbler och sedan bara lämnat huset vet vi inte. Men det är helt klart att det här är ett torp som ingen tycker om längre.

Både på framsidan och baksidan har sly vuxit upp och blivit stora träd som växer precis utanför huset.

Men mellan de höga träden letar sig ett trollskt ljus ner på tomten som gör att allt blir vackert i sitt förfall.

Jag hade glömt det tills Agneta berättade att hon hellre åt filmjölk än rabarberkräm med mjölk. Farmor brukade förvara kylvarorna här inne och mjölken blev aldrig tillräckligt kall. Det är kanske därför jag fortfarande inte tycker om att dricka mjölk ur glas.

I boden fanns ett hönshus som var iordninggjort och var vår lekstuga. Och här fanns även dasset med affischen “Du Perikles – Ka´ Du sige mig – hvornaar smager en Tuborg bedst? Hvergang!”

En ensam affisch och en en massa hönsbajs tyder på att lekstugan tydligen återtog sin ursprungliga funktion igen.

På den stora klippta ytan bakom huset spelade vi åtskilliga matcher badminton. Jag vet inte om de här stora björkarna ens fanns då. Nu är de stora ståtliga träd, och sorkarna har grävt gångar i marken som gör att badminton är helt uteslutet.

Under en period så högg bonden ner all skog runt torpet så att det låg mitt i ett kalhygge. Men nu är det åter lika insvept i skog som det en gång var.

Det man minns mest av farmor var hur hon kom knatandes på morgonen när man just hade vaknat. Då hade hon varit ute i skogen och plockat svamp i klädd sin ljusblå morgonrock och i bara tofflor eller liknande. Skogen bakom torpet var så fin att gå i (förutom myrorna då) och allt jag lärt mig om svamt har farmor lärt mig. Jag har fortfarande hennes svampbok kvar.

Mitt i stengärdsgården framför huset hade en gran slagit rot och börjat växa. Nu var den det garanterat största trädet på hela tomten och i skogen runt omkring.

Trots att vi letade på alla de uppenbara ställena och trots att Gunilla hade tagit med sig en gammal nyckel, så lyckades vi inte ta oss in i huset. Det hade varit spännande att gå upp på vinden, för den kunde vi inte se genom fönstren. Men där sov vi alla i farmors hatade “prinsess”-täcken, som var gjorda av nylon och som konstant gled ner ur sängen och måste hämtas upp på golvet på den ena eller andra sidan av sängen. Pyjamasar hade farmor köpt ett gäng gamla “gubbpyjamasar” som var alldeles för stora men som vi jämt använde. Det liksom hörde ihop med att vara hos farmor och farfar.

Idag ligger päronträdet dött på marken. Men här var samlingsplatsen på tomten där vi satt, eller låg i hängmattan. Och återigen så minns man hur farfar tog sina tupplurar och hur han snarkade, och hur roligt det var att busa med honom.

“Vägen” fortsatte till höger framför farmor och farfars torp. Längre fram låg det en ruin efter ytterligare ett hus och utanför det så växte det surkörsbär. Vi gick för att se om det fanns några kvar.
Någon gång på 70-talet så gick en etapp av Svenska Rallyt här och jag minns hur vi fick vara uppe sent och sitta på verandan och se hur strålkastarna kom rakt mot vårt hus för att sedan svänga av och in på den här vägen. Det är såna här saker som skapar minnen, inte en massa resor till Legoland osv.

Och naturligtvis hittade vi en massa kantareller, men det kändes på något sätt som att det skulle vara ett helgerån att plocka dem. Vi lämnade dem kvar åt farmor.

Väl tillbaka vid torpet så fick vi skaka av oss alla myror igen. Sen var det dags att lämna torpet fulltankad av minnen som hoppat upp i RAM-minnet igen. Och så några sista bilder på den fantastiska skogen.