Det finns två anledningar till rubriken. Den ena är att jag i nattförsökt sova på antagligen den mest amorfa kudden som jag någonsin upplevt, vilket gjorde att jag i praktiken legat vaken hela natten. Den andra är att jag idag tog på mig mina nya, visserligen vansinnigt sköna men ändå, flip-flops, och det är inte den ultimata skon att gå på lösa rullande stenar med!
Vi åkte mot Møn men väl där så visste vi inte var vi skulle stanna, så vi bara fortsatte tills vägen tog slut.
Där fanns en liten parkering och en otroligt brant stig ner till stranden. No way! Men jag hittade en gräsgrön guldbagge och doftande utslagen syren i stället!
Om man fortsatte framåt en bit så kom man till en inte lika brant stig och den hjälpte oss ner till stranden!
Stranden bestod av en massa runda stenar bland annat av flinta. När man gick där så klinkade det till som av metall hela tiden. Vi såg ingen klint dock
och var nästan ensamma på stranden!
Vi gick bortåt mot det ställe vi trodde klinten låg och mycket riktigt!
Långt borta såg stranden och vattnet nästan ut som i alla turistkataloger, alldeles turkost var det. Men när man kom närmare så såg man att det var den vita kritan som orsakade det, precis som den vita sanden i turistparadisen.
Vi var där i 1,5 timmar och vi var glada att vi var där redan kl 10, innan alla andra kom dit, för det här vill man verkligen uppleva själv. Vägen tillbaka var dock lite brantare!
Med mig hem har jag en platt liten bit krita som jag ska använda när kag syr och en jättestor krita till en kompis dotter så hon kan rita hagar ute på parkeringen.
Vägen ut från Møns Klint var minst lika vacker och vi stannade och tog kort på mamma och barnen Bok.