Så var det dags att lämna Tropea för nya äventyr på östkusten. Vi hade helt glömt vilken nerförsbacke det var från stationen ner mot Tropea, en nerförsbacke som nu blev en rejäl uppförsbacke! Jag försökte också säga till Sven att min väska nu var tyngre än hans, men han höll inte med. Så jag fick släpa på alla glasburkar vi köpt.
Tågen i Italien är verkligen superfräscha. Vi åkte först i knappt en timme till Lamezia på ett commutertåg med plattsättning och plats för cyklar, men tyget såg helt oanvänt ut.
I Lamezia var det inte särskilt vackert nere vid stationen. Men Sven hittade ett fik på Google Maps några kvarter bort som var hur fint som helst. De var bara lite dåliga på kommatecken. Jag sa att jag inte tänkte betala €15 för en kaffe men det var 1,50 så vi unnade oss var sitt bakverk med. Snubben som serverade frågade om vi var särskilt förtjusta i pistachnötter. Vilken dum fråga! Det går ju inte att hitta några bakverk UTAN pistachnötter här verkar det som!
2 timmar gick väldigt fort och sen var det dags för nästa fräscha tåg mot Lecce. Det skulle ta 4,5 timmar och vi var nästan ensamma i första klass. Det var en snubbe till som sprayade sitt säte med desinfektionsmedel innan han vågade sätta sig. Men lukten försvann efter någon halvtimme.
Jag stickade klart tröjan jag hade med mig som sysselsättning. Jag har stickat på tåget och när vi suttit i sängen och sett på TV. Och nu blev den klar. Sen fuskade jag hemma och hade kommit rätt långt när vi åkte….
Halv 5 kom vi fram till Lecce och hamnade i ett totalt kaos för de hade rivit upp hela gatan utanför stationen. Sven Visade vägen till hotellet, som visade sig vara ett B&B. Med tanke på hur området såg ut och hur många som var instängda bakom järngrindar så började det kännas lite jobbigt. Det blev inte bättre av att vi bara hade gatunamn men inte nummer. Men när vi gått hela gatan och tittat på varenda namnlapp på husen utan att hitta det så lyckades jag få fram numret. Och vi hade ju förstås gått förbi det. Med förväntningarna nere i skosulorna, och två nätter bokade också, ringde vi på och blev till sist insläppta.
Hallen vi kom in i var minst sagt udda och snubben pratade inte engelska men vi fick ett jättekul med hall och stort badrum. Både sovrum och badrum hade balkong och nästan 5 meter i takhöjd! Så det är väl bara frukosten som kan bli en besvikelse.
För första gången på länge fick Sven sätta på sig jeans och jag provade nya tröjan. Det är söndag men fullt ös vid domen. Vi som inte ätit mer än en halv macka var och våra mandariner var utsvultna, men i Italien äter man inte så tidigt. Nu sitter vi ensamma på en restaurang som förbarmade sig över oss och vi har ätit salentinska specialiteter. Jag fortsätter att trycka i mig eggplant parmigiana och Sven hittade någon pasta med röda och gula cocktailtomater. Vi är mätta och nöjda och jag skulle inte ha något att gå tillbaka till hotellet och sova resten av kvällen!
Lite kul hur man missar att det är Fars Dag när man inte är hemma. Ringde pappa i morse men hade inte en susning. Men så började inläggen på FB komma. Det är nog inte Fars Dag här.
