Sorry! Det här inlägget består i princip bara av text!
En dag för många år sedan provade jag en ny sportkräm på Åhléns i Kista. När jag åkte hem på tunnelbanan var jag helt salig för den 1) luktade så gott, 2) man kände sig inte det minsta kladdig om händerna.
Det var den nya serien Y av Yvonne Rydin som introducerades. Jag köpte en tub nästa dag och använde den jämt, men när den var slut hade jag problem att hitta en ny. Så jag kontaktade företaget via telefon, och gissa vem som svarade, om inte Yvonne Ryding. Hon blev naturligtvis glad över allt berömmet och stoppade några tuber i ett kuvert och skickade direkt till mig.
Ett tag senare ringde hon mig och frågade om jag ville vara med i en reklamkampanj för hennes produkter. Man hade tänkt sig olika infallsvinklar på varför man skulle använda hennes produkter. I så fall skulle hon skicka sin fotograf från Eskilstuna att fota mig.
Wow! Nu började det bli lite häftigt här. Fotografen som upptäckte Yvonne Ryding, som sedan blev Miss Universum skulle fota lilla mig!!! Vad skulle det kunna leda till? I alla fall till bättre bilder på mig själv än jag någonsin fått tidigare. Jag är nämligen en sån som verkligen inte fångas bra på fotografier…. Och en proffsfotograf kan väl inte misslyckas! Så om inte annat så skulle jag få några bra bilder på mig själv.
Vi bestämde ett datum då han skulle komma till Stockholm. Det var veckan efter sportlovet då hela familjen skulle åka skidor.
En sak som händer mig när jag är förkyld, får mens eller utsätter ansiktet för torr eller kall luft, är att jag får stora herpesmunsår. Den här skidresan var inget undantag, för utom att munsåren kom på både över och underläppen och fick mitt ansikte att svullna upp så mycket att jag knappt vågade vara bland folk. Jag kunde ju inte bli plåtad på detta vis, så jag fick ringa återbud med en påhittad förklaring, för sanningen vågade jag ju inte säga.
Så blev det dags för det nya datumet. Fotografen och jag (och ytterligare en tjej) skulle träffas på Centralstationen kl ett. Jag hade satt på mig fina kläder i form av en vit skjorta och min bruna mockaväst och ett par jeans, propert men inte överklätt. Eftersom jag var ute i god tid så hann jag äta innan vi skulle träffas. Eftersom jag för en gångs skulle var inne i stan så gick jag ner i Kungshallen och beställde Chicken Tandoori, för det är mumsigt! (Tyckte jag fram tills dess i alla fall.) När jag satt där och smaskade i mig maten stå spillde jag naturligtvis sås på min vita skjorta! Ve och fasa! Det skulle ju synas på bilderna. Nu gällde det att vara kreativ så jag sprang in på PUB:s parfymavdelning och började “prova” vita ögonskuggor, som jag gnuggade febrilt på fläcken tills den inte syntes längre. Lättad begav jag mig iväg till stationen.
Det var mycket folk på Centralen men alla vet ju hur en fotograf ser ut, eller hur? Jag spanade in en snubbe med ansat skägg och en skepparkavaj. Och sedan slängde jag försiktiga blickar på honom för att vi skulle få kontakt. Men allt som hände var att han såg så himla obekväm ut. Det var kanske inte riktigt rätta platsen att stå och slänga uppmuntrande blickar på karlar på. Jag gick fram till honom och presenterade mig för visst var det fotografen.
Han tyckte att det skulle bli bra bilder om jag stod inne på Pocketshop. Hela den affären är ju lila och jag antar att det matchade mitt, på den tiden, röda hår. Det tog inte lång tid att ta bilderna och sedan fotade han den andra tjejen och så skiljdes vi åt.
Sedan hörde jag absolut ingenting! Jag fick inte se några bilder, och jag fick inte heller se något annonsutkast. Och så glömde jag bort alltihopa.
Ett år senare så ringde min svärmor till mig och sa att någon bekant från Uppsala hade sett mig i tidningen, Hemmets Journal, typ. Det tog ett tag innan jag fick tag på urklippet, och när jag såg det så blev jag inte så lycklig. Det var inte bara det att bilden inte var särskilt bra (man blir ganska vit i ansiktet när man har rött hår och fotas i en lila affär…), men det var texten som var värst. Infallsvinkeln var att jag använde Y-produkterna för att de var svenska. Ja, faktiskt var den så skriven att jag framstod som en sådan patriot att jag aldrig köpte utländska produkter, och fick jag bestämma så skulle det nog bara bo svenskar i Sverige också. På den tiden arbetade jag på Arbetsförmedlingen med att hjälpa personer med invandrarbakgrund att få jobb, så det kändes väldigt obehagligt att läsa “mina” synpunkter i annonsen.
Jag kontaktade företaget och sa att jag var besviken över vad de hade skrivit (bilden sa jag inget om), och sa att det framstod som om jag var rasist. De bad om ursäkt och jag tror att de tog bort annonsen efter det. Som plåster på såren fick jag hem en jättelåda med alla produkter i sortimentet som jag kladdade på mig hej vilt. Men ingen produkt gick upp emot sportkrämen, som man senare gjorde mer unisex och bytte doft på. Ja, och så sålde Yvonne Ryding märket till ett annat företag och förekommer idag endast som affischnamn för produkten. Fast jag tror inte det hade med mig att göra.
För att förstå hur svårt det är att få bra bilder på mig så visar jag nedan mina försök att få till en bra bild till mitt CV. Bilderna är från 2001, men lika roliga att titta på fortfarande.
