Jag vill bara börja med att berätta hur mycket research det ligger bakom detta inlägg. Vi skaffade vår första digitalkamera 2001 och sedan dess har det blivit ett enormt antal bilder, som jag i olika omgångar har försökt att kategorisera utan att ha lyckats. Det program som skulle kunna hjälpa mig återstår fortfarande att utveckla…. Så att jag suttit här i mer än en timme för att leta fram en passande bild till det här inlägget är alls inget konstigt. Då är det nog konstigare att jag inte blev sittandes fram till midnatt, för oj, vad mycket man minns att man har glömt.

Nu till saken!

För vissa personer som inte sitter fast i vanans träsk, kan en helt vanlig vardagsföreteelse bli till ett äventyr. Saker som inträffar extremt sällan tenderar ju att bli så. Och i kväll är det dags för den årliga julfesten! Inte för mig, jag har redan varit på min, men för Sven. Och för att kunna ta en liten snaps till sillen så kan man ju inte ta bil till jobbet. Det är dags att åka KOMMUNALT!!! (Gäsp, tycker jag…)

Igår kom den första snön också, och den följdes snabbt av regn och slutligen av minusgrader. För mig som kravlat runt på gatorna i Huddinge som en något mindre vig version av Bambi, vet jag att på vintern åker man buss till Fruängen. Så jag föreslog att vi skulle titta på SL:s app när nästa buss gick, eftersom de kommer tre och tre men en kvarts mellanrum. Men inte det! Klart att vi ska gå till Fruängen! En frisk promenad skadar ju aldrig. Men det är ju just det den gör!

Den där “högen” vi hittade på trottoaren till exempel, som visade sig vara någon som halkat och gjort sig illa. Det var visserligen lite svårt att hjälpa en så ödmjuk person (“Men inte ska väl ni missa tunnelbanan för min skull!”), men vi lyfte upp henne och ställde henne på fötter och kollade att hon var ok, innan vi gick vidare. Såna här saker får ju mig att gå lite mer försiktigt men sen finns det ju andra som är helt osårbara! Sen svär jag på att Gatukontorets personal lagt dit gruskornen med pincett i år, mer var det inte!

Sen finns det ju en annan anledning till att ta bussen. Om man är 50 plus och sätter på sig rimligt mycket kläder för att klara den rådande väderleken och sedan rör sig i mer än snigelfart, så sker någon form av reaktion i kroppen som resulterar i att man svettas kopiöst så fort man slutar anstränga sig. Och så himla kul är det ju inte att ensam imma igen en hel tunnelbanevagn på väg till jobbet, och inte heller är det så mysigt att komma fram till jobbet helt sjöblöt. Men Sven var i alla fall snäll nog att hålla i min handväska medan jag klädde av mig allt jag kunde utan att väcka förargelse hos mina medpassagerare.

Eftersom Sven skulle ända ut till Kista så fick vi sällskap ända till Stadshagen, och vi fick gå den långa gången vid T-Centralen till blåa tunnelbanan tillsammans. “Oj, vad mycket folk det är!” “Ja, det är så att Stockholm växer och det är många fler som åker kommunalt nu. Det var till och med ovanligt LITE folk på tunnelbanan idag!”

Nå vad är det som är så himla intressant med det här då? Inte mycket kom jag på, nu när jag skrivit allt. Men det är väl synd att kassera det nu när jag gjort allt jobbet, inte minst med att leta reda på den fantastiska tunnelbanebilden…

Det här årliga nerslaget i kollektivtrafikens värld, ger en rätt att ha åsikter om hur kollektivtrafiken fungerar.

• Således är det snabbt och enkelt att gå hemifrån oss till Fruängen en gång per år. Och inte ur-trist, halt, svettigt om man gör det varje dag. Och det regnar eller snöar aldrig och det är alltid plusgrader.
• Att sitta bekvämt på tunnelbanan och läsa en bok är ju bara mysigt… Ja, om man har på sig hörlurar så man slipper alla människor som tvångsmässigt måste ringa runt till alla bekanta och prata om oväsentligheter, som visste du att Camillas son har fått vattkoppor, jag har hittat ett par jättesnygga handskar som jag ska köpa till Oskar i julklapp… Ja, ni vet!
• Och så är det naturligtvis aldrig stopp i tunnelbanan den här enda dagen på året!

Så nästa gång ni hör någon som uttalar sig positivt om hur det är att åka kollektivt i Stockholm, fråga gärna hur många gånger per år denne person verkligen utnyttjar de kommunala färdmedlen. Och bli inte förvånad över svaret!