Oj, jag har visst inte skrivit på väldigt länge…. Det här är nog bland de längsta inläggen jag skrivit. Varning!

Jag är ingen ekorre, men måste väl få spara lite av historiken särskilt med tanke på vilket uruselt minne man har!

Ofta är det inte ens meningen att man ska spara men ni vet alla de där kassarna man kommer hem med när man slutat på ett jobb och bara ställer in i förrådet för att man inte orkar ta hand om det just då. Och med tanke på att jag aldrig stannat på ett jobb längre än 4 år så finns det en del kassar att ta hand om. Och så finns det barn som bara kastar ner saker i kartonger och tycker de står bra hemma hos mamma och pappa.

Och det kostar på att ligga i framkant när det gäller tekniken också. Varför kastar man inte fjärrkontrollerna samtidigt som videon som gick sönder?

Målet med städningen av förrådet var att jag skulle kunna hänga mina sommar/vinterkläder på galgar. Det är rätt jobbigt att behöva stryka allt igen när man plockar fram det ur kartongerna. Nu kom vi inte så långt den här gången, men en bra bit.

Via What’s up la vi ut bilder till Erik och Anna och så fick de säga om de ville ha sakerna eller inte. Det blev en hel del till St. Erikshjälpen!

Stereon som vi hade i badrummet på Terriergränd lyckades vi lämpa på Erik. Han skulle kasta några av de tidigare han fått! Det är ju hans, och han var så upprörd när vi plockade bort den ur badrummet och slog in den i paket till jul. Han var helt säker på att det hade varit tjuvar på besök, och det blev några oroliga veckor tills det blev julafton!

Anna har ingen prestige när det gäller vilka böcker som står i hennes bokhylla. Hittills har hon väl tagit varenda barnbok och de här kunde hon inte missa heller. Men vill man bli barnboksillustratör så behöver man väl inspiration.

Jag köpte en gitarr för en massa år sedan och kämpade med att lära mig spela. Det var superkul, och lär man sig att spela melodier och inte bara kompa, så behöver man ju inte plåga sin omgivning med att sjunga till. Men man fick så sjukt ont i fingertopparna av strängarna, så till slut gav jag upp.

1978 öppnade en ny optiker i Västervik, och alla gick dit. Det roligaste var egentligen att sitta på fiket bredvid och se när folk raglade omkring och provade kontaktlinser, som började bli modernt då. Även jag behövde glasögon visade det sig. Jag tror att de passar rent synmässigt fortfarande, även om jag nu använder progressiva glasögon. Så dem får jag väl spara, för rätt vad de är så är de väl inne igen, även om jag undrar om vi nånsin kommer att få så här stora glasögon igen!

Sedan slutade jag av någon anledning med glasögon och det var inte förrän jag fick barn som jag gick och kollade synen igen och köpte nya. Det kändes som ett otroligt slöseri att jag inte hade sett min son ordentligt under hans första levnadsår! Och det var fortfarande modernt med stora glasögon, även om jag dolde dem bra genom att köpa diskreta osynliga bågar.

Man hängde ju mycket på MacDonalds när ungarna var små, och de här muggarna är väl använda. Och Anna kunde inte motstå dem, så vi slapp dem också!

Nu börjar det bli plats igen i klädkammaren. Och så fick man passa på att dammsuga. Det är ett faktum att spindlar gillar att äta gråsuggor på samma sätt som vi käkar kräftor. Det fanns massvis med skal i hörnen. Tur att det inte luktade lika illa bara!

Nästa dag dvs igår, stack Sven ner till Linköping för att hjälpa Erik och Susanna att snabbt slita ur golvet i hallen tills rörmokaren skulle kolla och dra rör för golvvärme. Jag kände att jag ville fortsätta den positiva “flowen” och fortsätta städa i arbetsrummet. Det är ett sån’t där rum där alla bara lägger in saker i högar! Jag har fullt sjå att hinna sortera bort sakerna.

Ja, och så finns det en del gammalt som man kan kasta. Tydligen läste vi trots allt om Västerviks historia i alla fall. Att jag inte minns lika mycket av den som Nässjös historia, beror kanske på att jag gick i 5:an när jag bodde i Nässjö, och i 8:an när jag bodde i Västervik. Det var på den tiden när det var viktigt att ha en snygg handstil i alla fall!

Och så de där blåa godluktande stencilerna som man fick i skolan. Ja, vi hade även en stencil-apparat på Kanadensiska Ambassaden, och jag hängde där hela tiden. Men tyvärr så luktade det inte ett smack om detta papper, så jag kastade det. Fast egentligen, med tanke på hur himla svårt det är att omvandla volymer, så skulle jag kanske behållt det?

När jag gick på Ludvigsborgsskolan så brukade jag rita stora affischer på en tjej och en kille som höll varandra i hand. De hade alltid jättemoderna kläder (enligt den tidens mode). En av affischerna satt uppe på Expeditionen utanför rektorns rum. Jag tyckte jag var jättemodig för killen hade klotter på jeansen (ja, man brukade skriva saker på sina kläder på den tiden), och där stod det “Bu för matte”, och det tyckte jag var jättevågat med tanke på att vi hade rektorn som mattelärare. Jag är inte lika modig idag!

En enda gång var jag ute och tågluffade. Det var verkligen väldigt oplanerat. Det var jag och Lena, som jobbade som kock och bodde på samma gata som jag i Årsta, och så Paula, som var utbytesstudent från Canada och som bodde hos mina föräldrars kompisar i Västervik.

Jag minns att jag ringde Lena vid 8-tiden (tåget skulle gå vid 11) och sa att jag inte hade packat ännu, men hon skulle alltid vara värst. Hon hade inte ens fixat en ryggsäck ännu! Vi reste inte så himla mycket. Minns att vi stannade i Danmark och sedan åkte vidare till Norwich där Lena hade en gammal pojkvän. Där stannade vi tills vi blev utslängda av hans mamma. Sen åkte vi vidare till Bordeau och hittade ett jättemysigt ställe vid havet som hette Archachon och där var vi tills vi åkte hem igen.

Jag har alltid sparat på roliga seriestrippar som jag hittat i tidningar. Den här hittade jag nu, och den måste vara en av de allra äldsta. Men den visar ju att Chef’s salad inte alltid har varit ett begrepp som alla känner till, så som man gör idag.

Inte visste jag att jag var så här ordentlig, men tydligen gjorde jag en karta för att besökare hem till mig i Farsta skulle hitta hit. Klar det var inte helt enkelt, och idag fungerar kartan överhuvudtaget inte alls då hela området vid grusplanen och på den sidan Ågesta Broväg är bebyggt med lägenhetshus. Och där ligger också Bun Meat Bun, en jättesmaskig hamburgerestaurang som jag rekommenderar varmt!

En stor anledning till att jag bytte jobb och slutade på Skandia var att jag inte hade råd att leva på den lilla lönen jag fick. Jag tjänade 4444:-/månad och det räckte inte månaden ut hur jag än kämpade. Det var då jag slutade röka för att spara pengar, och det var väl tur med tanke på hur billigt jag sedan kunde köpa ciggisar tullfritt. Lönen på Ambassaden var skattefri, så den ser inte så hög ut, men jag fick i alla fall varenda krona av den.

Skolkatalogerna är helt sönderlästa, och det är jätteroligt att ha dem. Det är så många från Västervik som flyttat upp till Stockholm, och ibland får man gå in och försöka minnas hur de såg ut på den tiden när man kände dem.

Som den oorganiserade person jag är, har jag alltid kämpat med metoder för att få ordning på tillvaron. Jag köpte till och med en bok där jag skrev ner alla böcker jag köpte och vad de kostade. Jag antar att det inte var så underligt att jag blev en databasmänniska till slut. Jag skulle kunna bygga databaser över allt i hela världen! Vet i alla fall att den första jag byggde var en databas över mina krukväxter! (Helt normalt, om man vill lära sig….)

När man är ensam hemma och fullt sysselsatt så är det inte lika roligt att laga mat. Det var ju tur att det fanns rester kvar sedan Nyårsafton. Första förrätten bestod av bröd med gravlaxtartar. Funkade jättebra att äta idag också, tillsammans med den något avslagna champagnen från 12-slaget! Skål! (Jag struntar att kl bara är 4 på eftermiddagen!)

Jag skickade några kilo med reklamrecept som jag plockat i butikerna genom åren. Gemensamt för dem alla var att jag aldrig någonsin lagat något av recepten. Och det borde jag förstått, eftersom jag aldrig följt ett recept i hela mitt liv. Det är så booooring! Men bland alla broschyrer hittade jag den här som vände sig till killar som skulle laga mat. Det är så att man skäms för hela 80-talet!

Usch, vad jobbigt det är när man börjar krokna och det ser ut så här hemma. Man blir sugen på att bara samla ihop allt i en hög och lägga det någonstans. Och tja, det var väl egentligen vad jag till slut gjorde… Fast högen var betydligt mindre än tidigare förstås!

Och inte var det så himla roligt att gå och lägga sig själv heller. Fast väldigt praktiskt när jag vaknade efter 1,5 timmar och var “jättepigg”. Så jag kunde ligga och läsa tills jag blev trött igen. I morgon bitti ska jag gå upp kl 6. Det är 4,5 timmar tidigare än vad jag vaknade i “morse”! Suck!

Under tiden fick man bort golvet i hallen i Linköping, och det var precis som vanligt. Slit till sena kvällen och sen konstig kvällsmat för att ingen orkar laga ordentlig mat.

Nu ger jag upp. Det är dags att försöka ta kommandot över fotografierna på datorn. Även de behöver städas!