Det är ju så att mitt liv är inte särskilt glassigt och jag är helt ärligt inte intresserad att ligga still och steka mig som en inoljad sardin på någon strand någonstans. Jag fick nog av att pressa i solen i slutet på 70-talet, då det tjocka ozonlagret gjorde det så mycket svårare att bli solbränd.
De försök jag hittills gjort har varit tafatta och misslyckade. I Gambia spenderade vi en vecka med tjuriga tonårsbarn som vägrade lämna poolområdet och som nästan ruinerade oss med sina matbeställningar vid poolen. Vi hade inte mycket roligare då jag blev “jagad” av en tjej som ville att jag skulle försörja hennes son genom skolan, när allt jag ville var att köpa batiktyg av henne. Och den absoluta botten nåddes när vi tackade ja till en inbjudan att äta hemma hos en av personalen. Medan han stod och tittade på medan vi satt i soffan och tittade på en saudiarabisk sedelärande såpa (för de hade nog bara 3 tallrikar och skedar) så satt jag där och försökte äta små hela fiskar och dricka drink gjord på brunnsvattnet på gården, medan kackerlackor sprang över min klänning. Och vår Sri Lankaresa blev 2 veckors mardröm som slutade med tre dagars vistelse inlåsta på infektionskliniken och två veckors sjukskrivning med denguefeber (och campyulobacter). Sök på Sri Lanka här på min sida så kan ni läsa själva…
Därför är vi inte ute och reser så ofta, och när det går för lång tid mellan gångerna så lyckas jag odla min flygrädsla till enorma proportioner!
Egentligen, om jag ska analysera rädslan, och samtidigt komma ut inför världen om hur himla ologisk och knäpp jag egentligen är, så är det mer min känsla av att om jag är kaxig och INTE oroar mig så kommer något hemskt att hända, medan om jag oroar mig så kommer det att gå bra! Jag borde inte vara ensam om att resonera på detta viset. Om man stoppar tillbaka betalkortet i plånboken innan transaktionen är klar, så nog blir det något fel och man måste göra om allt. Alltså måste jag vara rädd för att flyga för att det ska gå bra. Och sen när man sitter där i planet och de drar på motorerna för fullt och man lättar från marken och stiger rakt upp så är det värre än den värsta berg- och dalbana och såna åker jag inte heller (men det är mer acceptabelt…). När säkerhetslampan slocknar så är jag kolugn igen (jag behöver bara vänta på att magen hänger på), och landningen, som man egentligen säger är mer riskabel är jag inte alls rädd för alls.
Underhållning på hög nivå!
Men fy för sjutton vilket elände det är att vara du! Varför kan du inte göra resor som gör att du är på en säkrare sida? Jag menar Gambia, Sri Lanka, det är ju jätteglassiga ställen som inte är säkra för någonting. Undrar vart du är på väg nu då? Alperna? Där är det säkert. Nja fast du måste hålla dig inom pistgränserna så att du inte får en jagande lavin efter dig. Hoppas ändå att denna resa ska bli lyckad (det betyder inte otur att önska sig bra saker Pernilla! Härom dagen satt en kille och skrapade triss och var jättekaxig och påstod att han skulle få jättemycket kosing. Och vad fick han? Jo, fem miljoner!)