Det är så roligt att hitta gamla saker som får en att minnas. Vi hittade en sida ur DN från den 4 mars 1977 när vi tog bort golvlisterna. Man hade drevat med tidningssidan och den var som ett dragspel. Men nu har jag faktiskt strukit den och skannat in lite minnesbilder. Jag hoppas att även ni känner igen något.

1977 var jag 17 år och gick i 2:an på Gymnasiet i Västervik. Och jag kan dra lite slutsatser av det jag hittade. För det första var jag inte hemma på fredags- och lördagskvällarna. Det kan jag se från TV- och radiotablåerna. Det fanns inga program som jag kände igen, förutom Baretta då, men jag är övertygad om att det måste ha gått någon annan kväll tidigare för det har jag ju sett i stort sett alla avsnitt av.

Jag diggar det där typiska på 70-talet då TV-n skulle lära en ett och annat. Jag undrar hur många idag som frivilligt skulle sätta sig en fredagskväll och titta på ett en och en halvtimme långt program om korruptionen i Mexico. Inte många! Men på den tiden när det bara fanns 2 kanaler så var man svältfödd. Om man inte bodde i Skåne förstås så man kunde titta på dansk TV. Då kunde man ju titta på operan La Traviata i nästan 3 timmar. Tänk er det, utan reklam (=kiss) pauser!

Anledningen till att jag tror att jag inte var hemma på lördagskvällar var det program som började kl halv 8 på Ettan. Kika digga ding! Har aldrig hört det tidigare så jag var tvungen att surfa lite och det visade sig vara ett vara ett musikprogram för barn och ungdomar med Tommy Körberg (!) som programledare. Tydligen fanns det redan 1974 för då var Ted Gärdestad på besök. Önskar att programtitlarna idag var lika roliga. Hur kul är Farmen? osv….

Länk till Youtube för alla er andra som missat programmet!

Och så var det radioprogrammen då. Ja, fredagsprogrammet var så trist så det skulle ha kunnat vara Långfredag den dagen det året, men på lördagen fanns det i alla fall ett program som ALLA lyssnade på!

Just det! Discorama! Var annars skulle man kunna få lyssna på ny musik när Melodiradion bara spelade Kväsarvalsen och liknande. Och jag är väl inte den enda som har suttit med ett finger på Play- och det andra på Recordknappen och svurit över att Kaj Kindwall pratade i början på låten. Men man blev bra på det också. En konst som inte finns idag då man kan klippa i ljudfilerna som man vill.

Programmet efteråt hette Bandet går, och om jag inte missminner mig så kunde man skicka in kassettband med egen musik som man spelat in. Det var precis så dåligt som det låter!

Ja det var Radio- och TV-utbudet det. Inte mycket att hurra för. Tur att det fanns diskon att gå till men en massa bra diskjockeys.

När det gäller bioutbudet så var jag på den tiden helt lost. I Västervik fanns det två biografer, Palladium och Forum i Folkets Hus (tror jag de hette). I Folkets Hus hade man även en filmklubb som visade en 6-8 filmer per termin. Min mamma var med och valde ut filmer och då gick även jag dit. Lite märkliga saker var det men även bra filmer. Den allra roligaste jag såg där var Diktatorn av Chaplin då jag var tvungen att gå ut ur bion för jag fick sån kramp i magen av allt skrattande. Mon Oncle av Tati var också en hysteriskt rolig film.

Men i Stockholm, där fanns det många biografer och många filmer som visades. Jag tänker inte gå in på vad som har hänt med alla biograferna i listan, men några filmer är ju värda att minnas, som till exempel Mannen på taket (Sjöwall Wahlöö, vem sträckläste inte alla dessa böcker?) och Little Big Man med Dustin Hoffman (som jag faktiskt ännu inte sett). När man tittar på gamla bioannonser så är det ju lätt att se idag vilka filmer som inte gick till historien.

Men nu till riktig nostalgi!

Kommer ni ihåg stereoapparaterna som kom på 70-talet? Med den obligatoriska grammofonen med det rökfärgade plastlocket och högtalarna som man kunde ställa ut, för det var ju STEREO!!! Jag tror att de flesta av dessa apparater fortfarande gick att ställa in på 78 varv så att man kunde spela stenkakor på dem, men vissa tillverkare var vågade och uteslöt det alternativet! Här är märkena vi glömt att vi minns!

Så här säger Wikipedia:

SABA, eg. Schwarzwälder Apparate Bau Anstalt, August Schwer Söhne GmbH, var en tysk elektroniktillverkare. SABA startade 1835 som urtillverkare i Triberg i Schwarzwald. Under 1920-talet utvecklades företaget till en av Tysklands ledande tillverkare av radioapparater. Under andra världskriget förstördes fabrikerna, som var omställda till krigsproduktion, av allierat flyg. Efter kriget återupptogs tillverkningen och under 1950-talet inleddes satsningen på tv. 1980 såldes Saba till den franska Thomson-koncernen och finns idag enbart som varumärke.

Jaha och så fick man veta det. Fast jag har inte hört talas om Thomson heller men nu får det vara nog med googlandet.

Idag får man väl en 32-tums LED-TV för det pris man då fick en 18 tums tjock-TV i färg. Jag minns när jag skulle köpa min första TV i början på 80-talet. Innan dess hade jag haft farmor och farfars svart-vita TV som de hade i torpet. Nu köpte jag en alldeles egen färg-TV med 14-tums skärm. Jag minns att samma modell med fjärrkontroll kostade 1000:- till, så jag fick allt resa mig ur soffan om jag skulle byta kanal. Those were the days!

Jag hittade även denna annons så verkar vara föregångaren och uppstarten för en stor kedja som fanns överallt men som nu är helt försvunnen tror jag (OK jag får googla en gång till….)

Nej, de finns fortfarande och har nästan samma logga. Men frågan är om de har något existensberättingande i en nutid då elektronik är nästan gratis. Men är ni intresserade så lägger jag ut länken!

Ja så här mycket kan man skriva om en gammal sida ur Dagens Nyheter från 1977. Jag kanske ska lägga undan en sida idag och spara den i nästan 40 år och kolla vad som känns gammalmodigt då!