Sov som en prins och prinsessa i vår 180-säng, men nej, jag tänker inte byta ut vår hemgjorda säng med mitt hemgjorda överkast! Och Sven hade väldigt svårt att hålla isär vilket som var toalett och vilket som var bidé, men det var inte så konstigt.
Vid frukosten fick jag en chock när jag såg vår tandläkare sitta där vid ett bord! Gjorde bara en kontroll innan jag skulle gå fram till honom och det var inte Ingrid som satt mitt emot, och det var inte Staffan heller. Men jag kunde inte sluta stirra. Så dom dröp av rätt fort!
Vi var lite stressade av att båten till Portofino bara gick en gång i timmen men vi hann i alla fall lämna våra väskor på hotell Jolanda bredvid och komma ner till båten i god tid till 10.15. Där kom vi på en båt full med väldigt stökiga israeliska turister. Tror alla turister är stökiga i klump, men den här damen tog priset eftersom hon stod och poserade för selfisar under hela resan så man såg inte ett skit. Hon var framme hos Sven också och poserade för att någon i gruppen skulle ta kort på henne. Kärringen bredvid mig satt och skrek hela tiden till en fet gubbe som hette Iannis, och han hade väl så svullna testiklar att han inte kunde få ihop benen så att ytterligare en person fick plats på hans bänk. Snacka om att jag var på dåligt humör när jag klev av i Portofino som dessutom stank så mycket av båtbränsle att man blev illamående.
Det var inte de över 100 stegen upp för berget som fick mig på gott humör utan mer telefonsamtalet från dottern, pigg och glad. Sedan bestämde vi oss för att betala de hutlösa priserna på det lilla caféet vid fyren på sydspetsen och åt dagens första smaklösa chips och jordnötter och små oliver.
Sen gick det bättre att traska på men väl nere på marken igen insåg vi att Portofino var en turistfälla av stora mått. 7 € för en cappuccino var bara för mycket. Vi ställde oss på kö med pensionärerna och köpte focaccia-bitar och kall pizza. Mums!
Sen gick vi kyssturen till Paraggio där det skulle finnas en fin strand.
Det var lördag och fullt med folk på stranden. Vi tog av oss och gick i och vattnet var kristallklart men mycket kallare än igår. Vi stod bra länge och tittade på de stora vita fiskarna med svarta kanter som simmade runt. Samtidigt som en unge på stranden började vråla ”medusa” såg vi den första brännmaneten. De gick att skrämma bort men sen blev de bara fler och fler. Sen kom en hunk i minimala badbyxor och lånade ungens håv och började samla in dem, men han missade den som låg precis i vattenbrynet och brände mig på foten. Fy vad ont det gjorde. Och jag som burit runt på kortisonsalva i handväskan ända tills i går när jag la den i necessären.
Vi tröstade mig med cappuccini och en läskande cocacola med is. Sven beställde en fruktjuice och pekade på grannbordet där de drack såna. Det tog en evighet men sen kom hon ut med en varm toast till honom. Det hade de ätit till sina fruktjuicer vid bordet bredvid!Nästa promenad var längre och varmare, och vi stannade på vägen för et pit-stop. Ingen dålig utsikt där inte. Dock kunde de inte diska så bra.
När vi kom in till stan brann vissa delar av mig. Jag hade ju glömt packa mina mamelucker som är bra mot värme och friktion. Vi satte oss en stund och vilade innan vi gick bela vägen tillbaka till Yamamay.
Jag orkade inte gå samma väg en gång till så vi gick en gata innanför, och vips såg staden helt annorlunda ut. Inte alls så flashig och välskött. Vi tänkte gå via den botaniska trädgården så vi gick upp 124 trappsteg för att konstatera att dn stängde för en kvart sen. Kyrkan struntade jag i för det var väl 10 trappsteg till upp till ingången. Istället gick vi runt hela parken och sen ner 124 trappsteg och hamnade ganska nära hotellet. Jag behöll mina mamelucker på efter provningen och mådde hur bra som helst!
Hotell Jolanda är som en design-orgasm i vitt och beige och man hushållar inte med doftpinnarna. Det luktade smabbigt i receptionen men vårt rum stank mysk, min absoluta hatparfym någonsin. Men det är kanske sköljmedlet för jag har letat överallt i hela rummet utan att hitta en enda doftpinne.
Ölen som vi kylde under natten, har stått i en påse på hotellets kontor hela dagen, men jag är inte särskilt törstig utan det är riktig mat jag vill ha. De där smaklösa chipsen kan till och med få mig att längta efter dillchips och jordnötter och oliver är också ganska träligt.
I kväll får man väl hoppa över primon och gå direkt på secondon om man ska få någon ordentlig middag med Sven.