Ovanstående är en berömd titel av Erica Jong som var omåttligt populär på 70-talet. Jag har inte läst boken men titeln kan nog stämma in på min känsla. Ju längre det går mellan mina flygningar desto större ångest får jag.
Det är nog inte så mycket att jag har ett kontrollbehov (vilket man brukar ge som en anledning till flygrädsla) som skrockfullhet! Och hur går det ihop? Ja, en skådespelare skulle säkert säga att rampfeber är bra för agerandet. På samma sätt har jag nog fått för mig att om jag bara är nervös så kommer allt att gå bra. Men om jag däremot inte bryr mig alls så kommer det att gå åt helvete!
Att hålla sin kärastes hand under starten är naturligtvis det bästa! Inför honom behöver man inte skämmas över den handsvett som uppstår. Men jag minns även en an an flygning jag gjorde till Oslo med två arbetskamrater. Jag satt i mitten och när planet körde ut på startbanan tog de varsin av mina händer och höll dem! Så skönt!
