Jag är inte mycket för att resa. Jag har aldrig förstått tjusningen med att åka i väg och ligga stilla någonstans i värmen och sedan åka hem igen och se hur solbrännan bleknar bort. Sven tycker inte riktigt som jag och därför lät jag honom ordna en långresa till Sri Lanka med en massa utflykter. Total “ledig” tid med de två veckorna vi var sjukskrivna blev en månad. Och det bästa “hotellet” var nog trots allt infektionskliniken på Huddinge Sjukhus, där vi “bodde” två nätter. Så här kommer alltså historien om vår drömresa som slutade som en mardröm!

4/1 2011
Vi flyger till Sri Lanka
Tänk vad skönt det är att ta ett flyg som inte går förrän kl 14.55. Man har god tid på morgonen och behöver inte stressa ihjäl sig. Det enda som vi väntade på var faktiskt sopbilen då vår tunna var full efter jul och vi behövde städa ur kylen innan vi åkte. Därför kom vi inte iväg med taxi förrän kl 12, men det var ju i god tid tyckte vi tills vi kom till incheckningen och fick reda på att ett pass måste vara giltigt i 6 månader EFTER man kommer hem från Sri Lanka. Och det var ju inte Svens pass som gick ut den 1/6. Så det var bara att ta bussen till Polisstationen på Arlanda och fixa ett nytt till den facila summan av 980:-. Att vi hade klätt oss i sommakläder funkade bättre än vi hade trott när det var minus 9 grader.

Vi åkte med Qatar Air och det var ett väldigt service-inriktat bolag. Man kunde dricka hur mycket man ville, vilket passade mig som är otroligt flygrädd. Och två gånger fick vi mat och jag vet inte hur många varma handdukar vi fick under resan. Vi landade i Doha 22.45 lokal tid.

Doha ska ha den häftigaste tax-freen i världen enligt ryktet, men så häftigt var det ju inte. Men vi rekade lite och om man är intresserad av tunga guldlänkar i 22 karat så nog kan man hitta en hel del. Dock kostade kameran vi precis köpt till mig i födelsedagspresent ungerfär lika mycket. Eftersom vi måste vänta i Doha i 8 timmar på vägen hem så köpte vi inget nu, men något till några små blir det definitivt på vägen hem.

Kl 01.00 flög vi vidare till Colombo. Med på planet fanns minst två barn under 6 månader och jag lovar att de inte gillade att flyga! Det var gallskrik i stort sett under hela resan. Efter att ha läst Idagsidan i SvD som just tagit upp resa med barn, så vet jag ytterligare ett skäl till varför man inte ska resa med barn. Det är tur att piloterna sitter bakom stängd dörr annars vet jag inte var vi hade hamnat.

Jag har aldrig kunnat sova sittandes och det gick inte nu heller. Det var en fantastisk soluppgång vi flög emot och vi landade i Colombo 8.05 lokal tid. Då hade vi sammanlagt flyttat oss 4,5 timmar framåt i tiden samtidigt. Kl var alltså 03.30 hemma.

Det var 29 grader varmt och mycket fuktigt och Sven kom in i landet utan problem.

5/1 2011

Vi är framme

Bland alla människor med skyltar hittar vi vår skylt: Mr & Mrs Claug. Vi fick in alla saker i bilen som var så nystädad att det enda man kände av Colombo var mattrengöringsmedel. Luftkonditionering och en chaufför som verkade kunna sin sak. Det är allt man kan begära för trafiken var galen och tutan var ett sätt att visa att här kommer jag. Själv liknade jag trafiken med ett dataspel. Rätt var det var kom det en tuc-tuc utkörandes här eller en moped där osv. Och hela tiden lyckades vår chaufför väja. Vi tror inte att det kommer att bli något problem att han kör oss runt på Sri Lanka på den rundresa vi sen ska göra.

Till slut kom vi fram till bungalowen och möttes där av hela personalen på resebyrån vi bokat med. Alla skulle hälsa och snabbt plockades det fram frukost till oss.

Vi bort i ett rum med luftkonditionering och rödmålat betonggolv. Innanför finns ett stort badrum. Det enda jobbiga med det är att vitrinskåpet i köket är sammanbyggt med med badrummet så i princip är det en spegel som är en del av väggen till badrummet, vilket känns lite jobbigt om man vill gå på toaletten. Vi har inte fått någon nyckel till porten i muren utan måste ringa på varje gång vi vill komma in så kommer kocken och öppnar åt oss. Och så finns det luftkonditionering och en dator med tillgång till Internet.

Sven blir rädd
Första kvällen skulle vi gå upp till hotellet som hade en skaldjursrestaurang. Hotellet heter Mount Lavinia och var faktiskt med i filmen Bron över floden Kwai där det var fältsjukhus. På restaurangen plockar man ut sin egen fisk som tillreds på det sättet som man vill.Hur som helst så gick vi vägen bort och eftersom det redan blir mörkt kl 6 på kvällen så va det i princip kolsvart. En liten bit av vägen till hotellet har ingen gatubelysning alls men vi kände till vägen och gick mitt i gatan för vid kanterna finns det avloppsrännor som regn- och gråvatten som man kan trilla ner i.

Vi gick där på gatan och helt plötsligt fick vi se en reflex som jag trodde var halsbandet till en av alla hemlösa hundar som springer runt här. Vi schasade lite men den kom bara närmre. Sven trodde det var ögonblänk från hundens ögon men när den inte försvann utan kom rakt emot oss tänkte han på de små amerikanska ekorrarna som vi sett i ett träd tidigare på dagen. Han bara slog omkring sig när den kom emot oss.

Det var jag som först kom på det. Det var en eldfluga. Så det är första gången jag har sett Sven bli så rädd för en insekt någon gång :-)

Första natten med monsunregn
Vi gick oss la oss väldigt tidigt svensk tid (18.00) för att vi skulle försöka hinna ikapp och komma in i rätt tid, men också för att vi enbart tagit en tupplur på 1,5 timmar sedan i måndagsmorse så vi var väldigt trötta.

Vid 4-tiden vaknade jag plötsligt av ett fruktansvärt vattenfall. Jag klev upp och gick mot badrummet där ljudet kom ifrån. På vägen dit kände jag hur jag vadade fram i vatten. Det visade sig att ett rör i badrummet som satt vid golvet och var igenpluggat med någon form av gummikork hade börjat läcka. Korken låg 3 meter in i rummet så den hade väl smällt iväg rejält. Hela badrummet stod i flera centimeter högt vatten men som tur var fanns det en tröskel. Men trots detta var halva sovrumsgolvet täckt med vatten och mattorna vid sängarna låg och flöt i vatten liksom våra skor och ena resväskan. Överkastet var blött och allt var blött. Det läskigaste av allt var grenkontakten som låg på golvet. Hade vattnet nått ända fram dit så hade det nog inte varit så kul att stoppa ner fötterna på golvet.

Sven kom på att han hade drömt om monsunregn så han hade nog kunnat stoppa vattnet lite tidigare om han hade vaknat.

Vi försökte hitta kocken men när vi öppnade dörren till det hemliga köket så fanns det ingen där. Det visade sig att han sov i ett hus på gården men det hade vi inte en aning om. Vi hade fått en mobiltelefon med allas telefonnummer i men den hade laddat ur och laddaren vi hade fått var till en annan mobil. Det började kännas som ett ganska desperat läge. Men då lyckades Sven få in proppen igen så att vattenflödet slutade i alla fall. Jag hittade utanför bakdörren en hink och en golvmopp. Samtidigt kom en hund emot mig och jag blev så himla rädd för jag trodde det var en vildhund, för jag kände inte till att det bor en hund i huset som heter Fluffy som bara är utsläppt på nätterna. Jag hann få igen dörren innan han kom in, Puh!

Det tog oss en timme att med min mopp och badrumsmattan som trasa få upp allt vatten på golvet. Vattnet var helt rödfärgat från golvet. Sen var det bara att krypa i säng igen och få ner pulsen och somna om igen.

Det blev en dag vid poolen
Med tanke på hur många kilo snäckskalssand vi tömde ur badkläderna i går när vi kom hem efter ett dopp i havet så bestämde vi oss för att köpa poolbiljett till Hotel Mount Lavinia. De jobbar verkligen på sin kolonialimage där. Små personer med tofsar på uniformen och tropikhjälmar håller upp dörrar och kallar en för Sir och Madam, men det känns på inget sätt underdånigt utan mer som att det är en jättestor föreställning där alla spelar med.

40 kronor per person för att få en skön liggstol med en madrass som till och med vissa princessor skulle ha njutit på. Och en stor tjock handduk. Dessutom fick man 15% rabatt på all mat och dricka visade det sig sedan när vi fick notan.

Det var inte många människor där för det var ganska blåsigt och rätt molnigt. Men vi jämför inte med bra och dåligt väder i Sri Lanka utan med vädret här och i Stockholm. Dessutom kan det vara bra att börja bränna lite försiktigt. Fast vid kvart i 5 när vi gav upp så var det nästan full storm överallt. Kändes lite fånigt att man började duka för kvällen när vi gick och som bäst höll på att lägga ut dukar på borden.

Men det finns otroligt mycket personal på hotellet. Det ställer till problem med effektiviteten. Det får inte vara samma person som kommer med menyn som sedan tar upp beställningen. Och inte heller får det vara samma person som serverar maten som drickat. Detta gör att logistiken tar lite stryk och det tar väldigt lång tid att få det man ber om. Sedan kommer det någon och avbryter hela tiden för att hälla upp mer en halv deciliter öl i taget, så det blir rätt många besök vid bordet.

Nu sitter vi hemma och känner att, yes, det bränner på kinderna, trots allt. Kanske har vi skiftat en nyans. Sven ser betydligt fräschare ut idag, men så har vi å andra sidan sovit 9 timmar (om inte i sträck då) i natt.

Buddha på Sri Lanka
Jag har ännu inte kommit på hur jag ska ladda ner fotografier här utan att göra för stort intrång på denna lånedator, men snart ska jag visa hur man behandlar sin gud i Sri Lanka. Här kan man inte prata om några religiösa hinder för att publicera sina gudar på samma vis som det finns i Islam.

På vägen till hotellet står det mitt på trottoaren en glasmonter. I denna finns en buddhastaty. Den är omringad av en blinkande gloria i alla möjliga färger. Det kan ju bero på att det nyss varit julhelg men jag tror att den ser ut så hela tiden.

Annars har vi sett många fler “vanliga” kyrkor här än vad vi förväntade oss. Innan vi åkte hit var jag tvungen att kolla upp vilka religioner som gällde, så jag visste vilken baddräkt jag skulle packa (!!!) och det stod att 70% är buddister, 15% hinduer, därefter kommer katoliker och sedan några få muslimer.

Men i går såg vi en buddhistmunk som gick runt till varje affär med en skål och “tiggde” pengar. Jag trodde han ville komma in genom dörren så jag höll upp den åt honom. Då sträckte han fram skålen och jag visste inte vad jag skulle göra, för det är Sven som håller i pengarna (och bacillerna) här, så jag släppte dörren i ansiktet på honom. Efteråt kände jag mig som om jag hade gjort något väldigt fel så jag fick en sedel av Sven som vi lämnade när vi gick förbi honom. Det var också då vi upptäckte att han betraktades som en paria av butikspersonalen, så så himla religiösa verkar de inte vara här.

Bröllop
Det verkar vara en fruktansvärt stor grej med bröllop här i Sri Lanka. Jag frågade vår kock Rajive och han sa att man gifter sig i maj och december. Och de som gifter sig nu är de som inte fick lokal i december.

I går på hotellet var det 4 mottagningar. Vid lunchen var det buffé med en massa gäster. Och eftersom de använde mikrofon fick alla andra gäster (och vi med) “vara med” på kalaset. Sötast var väl den lilla flickan som sjöng acapella med klar fin röst och värst var väl att man inte tog ifrån den lilla flickan micken efter sången så hon fick stå och prata högt i den i säkert en timme efteråt.

Nere på stranden försiggick ett mycket märkligt bröllop. Det var en mycker mager “vit” tjej som gifte sig med en kille med Sri Lankesiskt ursprung (antar jag). Vi hittade en bröllopsinbjudan på stranden och det verkade som om de tagit släkt och vänner på en 8 dagars semester för att fira sitt bröllop riktigt rejält. Var de kom ifrån vet vi inte men hon såg brittiskt ut. Med tanke på hur billigt det här och hur dyrt det är att ordna bröllop i tex Stockholm så kanske det inte var någon dum idé. Det konstiga var bara att det nästan inte fanns några gäster. Men de hade kanske borstat tänderna i kranvatten eller ätit nysköljd sallad, vad vet vi. Men de tre fotograferna som fick dem att springa fram och tillbaka på stranden i över en timme och posera, så i alla fall friska ut. De kommer att få problem med att välja ut ett bröllopskort, det är helt klart.

När vi var nere på kvällen och åt middag på stranden så var festen fortfarande igång. En diskjockey spelade värsta diskomusiken men gästerna hade nog ännu inte återhämtat sig för vi såg inte många där.

Idag när vi var på hotellet var det inga bröllop men det kanske blir något i kväll, vem vet.

Pengar
Trots att Sven beställde en vecka i förväg så lyckades Xchange i Skärholmen inte skaffa fram några Sri Lankesiska rupier åt oss. Vi fixade lite dollar och hoppades att det skulle gå att fixa när vi kom hit. Man får förvisso inte ta in så många rupier i landet men att komma helt tomhänt känns lite jobbigt. Vi minns ju alla våra ständiga taxiturer för att hitta öppna bankomater i Gambia där maxbeloppet man fick ta ut räckte till typ en måltid för en person och hur vi fick stå där och gå igenom allas bankomat och kreditkort vid automaterna.

Men på flygplatsen tog tog Sven ut 20 000 rupier direkt. Det motsvara ca 1300 svenska kronor. När man tar ut så mycket rupier så får man naturligtvis pengarna i “stora” sedlar. När vi skulle gå till affären och köpa “tandbortsvatten” så slängde Sven fram en 2000-rupiersedel för att betala de 3 flaskorna. Handlaren såg helt skräckslagen ut så vi bytte till en 1000-rupiersedel men han skakade på huvudet. Det minsta vi hade var en femhundring och den fick han ta emot och gå in i grannbutiken och växla för att kunna ge pengar tillbaka.

Efter det letade vi upp en bank och växlade till oss en massa hundralappar, och 20 000 bli ju en massa hundralappar. Så nu är vårt kassaskåp på rummet fyllt med pengar. Vi känner oss som Joakim von Anka men 100 rupier motsvara 6,72 svenska kronor så…..

Tuc-tuc
Här kryllar det med tuc-tucs. Jag har aldrig sett någon tidigare så jag vet inte hur de “ska” se ut, men gemensamt för alla är att de 1) ser fullständigt livsfarliga ut och 2) alla har registreringsskyltar. Det verkar som om man kan bygga en tuc-tuc av precis vad som helst. Vi såg en som såg ut att vara en ombyggd röjsåg, vilket gav den ett lite Harley-Davisoninspirerat utseende med sin långa “framgaffel”. De används inte direkt för reklam men mer för att uttrycka förarens personliga åsikter. Således finns det väldigt många som berättar att Jesus lever och liknande, men den häftigaste vi sett (förutom den som hade satt dit en Landrover logga på sin) var pimpad med kromade detaljer.

Sven vill sticka ut och åka i en sån där men det är inte bara konstruktionen som ser livsfarlig ut, de kör ju som galningar också. Kanske i slutet på semesterna att man kan prova. Det är verkligen inte långt till de ställen vi häckar på just nu och så har vi ju en egen bil och chaufför som står till vårt förfogande under resan så vi borde klara oss ändå.

Engelska på Sri Lanka
Det enda jag vet om Sri Lanka är att de har fruktansvärt långa namn, så långa att visumblanketterna på Kanadas Ambassad inte räckte till att skriva in både för och efternamn på. Och så vet jag att deras alfabet är väldigt vackert men totalt oläsligt. Och de personer vi kommit i kontakt med via jobbet har pratat väldigt bra engelska. Så därför blev jag väldigt förvånad över hur mycket reklam och skyltar generellt som är skrivna med “vanliga bokstäver”. Det är i stort sett allt. Men engelska lämnar en hel del att önska. Men det hindrar inte de personer vi pratar med att bete sig som om de förstår. Det gör det hela lite jobbigt. Jag som inte fattar kroppsspråk tydligen går på det hela tiden, medan Sven är mycket duktigare. Men när man frågar om de röda flaggorna på stranden betyder att man inte får bada eller om det är ok, så ler de glatt och säger: “It’s ok!” och då vet man ju inte vem man ska lita på….

Jag tror att srilankeserna får en mycket märklig bild av hur det ser ut i vårt land när man beskriver saker och de bara förstår delvis och måste bygga ihop resten av bilden själva. Jag önskar så att jag hade en bild sparad så jag kunde visa Rajive precis hur mycket snö det är hemma så att han förstod.

Molluskmiddag
Maten här är jättegod och det går nästan inte att bli besviken på en beställnimg. Ikväll kom jag dock närmast…. Beställde en krämig fisksoppa till förrätt medan Sven tog en räksoppa. Min var jättemäktig och det medföljande vitlöksbrödet gjorde inte saken bättre. (Svens soppa var klar och stark och god…) Till huvudrätt tog jag därför “crumbed” cattlefish med mashed potatoes vilket lät som typ panerad abborre med potatismos men ack vad fel jag hade! In kom största tallriken överfull med friterade fiskremsor och fisk kändes det inte heller som utan snarare bläckfisk. Och till allt detta sedan även potatismos!! Det kändes verkligen som om jag inte gillade maten när han plockade bort tallriken som i stort sett såg helt oäten ut. Sven valde ytterligare en hit men vinmarinerad och gratinerad crabbstuvning som lagts tillbaka i sitt skal. Det första vi gjorde när vi kom hem var att kolla på Wikipedia (engelska tyvärr) så jag fick inte svenska namnet men väl en bild på något som såg ut som en rosa ljusmanschett och som är släkt med alla andra molluskdjur. Mätta och belåtna ska vi nu krypa till kojs och vi bryr oss nästan inte alls om vad det är som springer fram och tillbaka på fönsterbrädan utanför men det låter mindre än råttan som sprang över gatan när vi gick hem nyss.

6/1 2011
Sven får äntligen snorkla!!! (Min version)
Det här har varit en av de värsta upplevelserna i mitt liv men vad gör man inte för den man älskar. Idag har vi åkt 1,5 timmar söderut där vi har fått hjälp med att boka en snorkeltur till Sven. Det var väl i stort sett meningen att jag antingen skulle ligga och slappa vid hotellpoolen medans detta pågick, och kanske på den stora, häftiga båten om det var en sådan vi skulle åka ut med. Men det var det inte….. Vi blev avsläppta vid ett båtcenter där vi välkomnades av en massa människor som började prova ut simfötter och glasögon och snorklar. Jag förklarade att jag inte kunde snorkla och fick istället på mig en alldeles för stor flytväst (den enda som rymde min barm) för de sa att jag kunde ligga och bada där. Ok, jag följer väl med då, inte minst för att hålla koll på den gamle farbrorn med en kropp som en 20-åring samt de två unga pojkarna som skulle med. Så ut på sjön bar det!! Den lilla båten på det stora havet, oj oj oj, med de vågorna. Men det var tills vi kom ut lite. Sedan åkte vi hur långt som helst till ett ställe där vattnet inte var tillräckligt klart så vi åkte till ytterligare ett ställe. Det var några berg som stod upp ur vattnet. Och så skulle vi då i…. De hade ju inte en aning om vilka vi var, så det rådde väl katastroftillstånd i början, särskilt när de såg mig!! Jag tänkte först stanna i båten, men helt ärligt så guppade det så himla mycket att jag förstod att det inte var ett val jag kunde göra. Alltså i med mig. Alla gav mig förmaningar. Vi låg precis vid en sten i vattnet som jag INTE fick stiga på… (ok jag fattade det!) och sedan skulle jag spotta i glasögonen och samtidigt åter förneka att jag ville ha snorkel. Och allt detta blev så evinnerligt svårt eftersom flytvästen var så förbannat stor så den nästan gled över huvudet på mig. Det fick mig att stå rakt upp i vattnet som en kork och det fanns inte en chans att vare sig ligga på rygg eller böja sig framåt och titta under vattnet med cyklopögat. Det tog ett tag innan de förstod att det var inte för att jag var skräckslagen eller totalt dum i huvudet som jag inte gjorde som de sa. Och då hade de en annan flytväst som blev mycket bättre. Sen satte alla igång att leta fisk. Det första vi hittade var en slags fisk-skorpion som var jättegiftig. Osmart drag att berätta det om den nu ändå var så skygg så man inte behövde vara rädd. Jag låg där och plaskade och den äldre mannen drog iväg med Sven som var som en fisk i vattnet, men å andra sidan hade han inte flytväst men väl simfötter. Han kan dessutom snorkla. (Jag kan dreja!) Det enda jag ville var att kissa och gå upp, men det vågar man ju inte när det ligger så många och kikar under vattnet…. Till slut bestämde jag mig för att gå upp i båten igen, för vattnet var verkligen så himla salt så att det faktiskt började svida i huden. Vid det här laget hade de två entusiasterna dragit iväg till andra sidan ön och smågrabbarna var mäkta trötta på att ta hand om mig. Så jag gick upp i båten. Fy fasen vad det gungade!!! Jag vet att jag blivit sjösjuk tidigare, på mamma och pappas segelbåt men det här var hemskt!! Så visslade killarna på mig och ville att jag skulle ta kort på dem för de stod högst upp på ön. Bara att leta fram kameran ur väskan, ta några kort och sedan stoppa ner kameran igen gjorde att jag blev tvungen att hänga över relingen en stund och hämta mig. Efter 1 – 1,5 timmar avslutade man så snorklingen och Sven var helt salig, men jag som suttit i båten hade faktiskt sett en stingrocka flyta förbi (den hoppade upp ur vattnet) och det hade ingen annan gjort. Vi åkte tillbaka sedan och fick duscha hos den gamle mannen som var helt fantastisk. Han var nog fruktansvärt imponerad på Sven för han komplimenterade honom för hans goda kondition och frågade hur gammal han var, och Sven kunde fortfarande hålla sig på 40-siffrorna! Själv var farbrorn 65 år och på eftermiddagarna voluntärundervisade han föräldralösa barn i engelska, matte och science. Vi fick med oss en påse med aloe vera blad som vi kunde gnugga in oss i ifall solen tagit för mycket. För idag var det strålande sol, och hur mysigt den är så är det hur lätt som helst att bränna sönder sig. Alla ciklider och gulblåa fiskar får Sven berätta om när han kommer hem!!!

Paradiset
Efter snorklingen åt vi mat på hotellet. Vi åkte till en stad som heter Beruwala. Vi träffade en österrikare där som hade klagat på sitt boende i Mount Lavinia (där vi bor) och hade fått rum här. Hotellet var inget vidare men kom ihåg det inför framtiden för de stänger i april för att renovera det. Det hette Ceyside Hotel. Vi käkade lunch där och sedan gick vi ut till poolen och fick poolvakten att hämta två solstolar med dynor och handdukar, utan att han ens frågade om vi bodde på hotellet, vilket var bra eftersom vi inte gjorde det. Sedan sprang vi ner till havet som låg precis bakom poolområdet. Det var en helt annan sand där och mycket mer långgrunt och vattnet var grönaktigt med stora vita lurviga vågor, precis som det ska vara! Där skuttade vi runt tills hela baddräkten var full av sand. Jag tog med mig min fina dyra badräkt som jag köpte i Fort Lauderdale 1997 när vi var där. Jag antar att den hade mått bättre om jag hade använt den då och då men nu kände jag att de två senaste dagarna har slitit hårt på resåren så den hänger bara som en säck runt benen. Efter doppet försökte vi ta nya fina profilbilder till Facebook. Jag tror inte att jag kommer att publicera mina, men Sven vill gärna byta ut sin tomtebild nu när julen är över (om han nu vet hur man gör…) Sedan duschade vi och skuttade över till poolen där vi låg till kl 3 då vi tog oss tillbaka till vår chaufför nöjda och glada, vissa med hela dagen, andra med delar av den ;-)

Badrumsmarodören
Som Ni alla vet så väcktes vi ju första natten av en gigantisk vattenläcka där vattnet bara sprutade rakt ut från väggen. Sven lyckades efter en lång stund att sätta dit proppen som hade lossnat och vi torkade vatten en timme den natten. Rajive, kocken och allt-i-allon skulle laga det sa han, men kom på en bättre idé att fixa det medan vi åker på rundtur i 5 dagar. Innan vi åker hem kommer han att vara en fullärd rörmokare, jag lovar. I morse frågade jag honom om det fanns någon möjlighet att vi kunde få varmvatten i duschen. Det har vi inte haft sedan första kvällen här. Visserligen är det ju inte iskallt men det är nog flera grader under 20 och man blir ju lite kräsen. Han visste inte ens att det inte fanns varmvatten, så det skulle han fixa. Vår toalett är lite speciell och det är svårt att spola ner toalettpapper i den. Knepet är att man ska vrida spaken så hårt så att locket på cisernen lyfter lite och smäller ner igen. Men när jag gjorde det i morse så gick handtaget av. Det var väl inte riktigt mitt fel då för det syntes en viss utmattning i metallen som gjorde att det gick rakt av. Så jag blev tvungen att säga till om det också. När vi kom hem nu igen så hade han virat ännu mer plast runt proppen i väggen för att den inte skulle lossna, han hade sett till att vi fick varmvatten igen och han hade satt ett nytt handtag på toaletten. Och toan funkade faktiskt mycket bättre. Nu försvinner även toapappret. Så Rajive börjar som sagt att bli riktigt duktig tack vare oss. Jag passade på att tvätta håret i poolduschen. Man ska ta varje tillfälle som ges har vi förstått eftersom vattentrycket inte är det bästa på Sri Lanka. Och vårt nya arabiska schampo som vi köpte i Doha löddrar verkligen jättemycket!

Kulturella skillnader
Det som vi tycker är allra märkligast här i Sri Lanka är att till skillnad från i Sverige så ligger de sämsta husen vid havet. Här i Mount Lavinia kan man kanske förstå det eftersom järnvägen går en bit innanför stranden och ingen vill bo så nära järnvägen. I går när vi var på en restaurang på stranden så blåste ett tåg förbi inte ens 50 meter från där vi satt med tända ljus och lyssnade på gamla 70-tals låtar och hade det supermysigt. Det visade sig att restaurangen var jättesmal och låg precis vid spåren. Men medan man i Sverige bara ser välbärgade hus nära vattnet så ligger det här bara en massa plåtskjul. Det känns så ofattbart hur man kan värdera saker så olika men helt klart skulle Sri Lanka kunna öka sin turism enormt om de flyttade på järnvägen och byggde hotell istället. Men å andra sidan så verkar detta land vara väldigt energiskt ändå. Jag har inte sett en enda man som stått och slappat (förutom tuc-tuc-chaufförerna då som väntar på en körning) som det var i Gambia. Det var väl kvinnorna som drog runt hela nationalekonomin där medans männen satt och spelade schack hela dagarna och bad om mer té. Hade vi bott i Sri Lanka så hade vi nog överhuvudtaget inte kunnat klaga på något märkligt hus som byggdes på tomten bredvid, det är helt säkert. Men det funkar ju å andra sidan inte i Sverige heller :-(

King Coconut
I Sri Lanka har vi inte sett vanliga kokosnötter så som de ser ut i Sverige. I stället finns det en stor orangegul nöt som säljs överallt och som vi har sett att man serverar på hotellet. Den heter King Coconut. I dag stannade vi vid ett stånd och köpte varsin för chauffören ville verkligen att vi skulle prova. Han berättade att gamla och sjuka dricker den och att man har dem på gym som näringstillskott och så. Kocken hjälpte oss att hugga av spetsen och så fick vi var sitt sugrör. Den rymde ca en halv liter vätska som smakade lite söt mjölk men absolut inte så mäktigt som kokosmjölk som man köper i burk. Sven fick också reda på att man i Sri Lanka använder nötens vätska som dropp ibland, så näringsrik är den. Och jag kan säga att det fungerar. När vi kom hem var jag ganska trött och hade början till huvudvärk men nu känner jag mig pigg som en mört. (Sven ligger dock och tar en tupplur…)

I kväll drog Sven nitlotten!
I går kväll försökte vi komma in på en restaurang som heter Loon Tao, där det fanns en trubadur som spelade gitarr och sjöng fint och man serverade god kinesmat. Men alla borden var reserverade utom några längst fram vid ingången. Men de var inte så trevliga. Men ikväll försökte vi igen och då frågade vi speciellt efter ett bord under tak… och det fick vi. Eftersom vi bor precis vid havet så finns det ingen anledning att äta något annat än skaldjur och fisk. Sven beställde krabba “Szezchuan style” och jag krabba “Singapore style”. När vi satt där och väntade på maten så kände vi att det luktade märkligt och inte så gott. Eftersom det finns många lösa hundar som springer runt på stranden så tänkte vi att vi kanske hade trampat i något som inte är så kul att trampa i. Men inspektionen visade bara att jag hade trampat i ett tuggummi inlindat i ett Samarinpaket. Maten kom in och man betalade per hekto krabba. Jag fick en enorm krabba med en massa röd sås på och allt skal knäckt så den var lättäten. Svens krabba däremot var jätteliten och när han öppnade den första klon så var den helt tom. Vi försökte att prata med alla servitörer som sprang fram och tillbaka om att vi ville ha en krabba med kött i men det verkade vara för svårt att förstå så vi struntade i att äta den och delade på min för det fanns minsann mat för två i den. När vi satt där och åt medans de spännande luktpustarna kom och gick förstod vi att på andra sidan planket från där vi satt var restaurangens toalett. Så det hade inget med våra skor att göra. När vi fick in notan så stod det att min krabba vägde 800 g och Svens 700 g. Det var nog mer sant att hans vägde 400g eller så hade den väldigt oklippta naglar. Vi drog bort Svens portion från notan, lämnade cash, tvättade händerna med handsprit (sedlar är en bakterierhärd som heter duga) och gick därifrån. Men Singapore style krabba var nog den godaste krabban jag ätit i hela mitt liv!

7/2 2011
Skönhetsideal på Sri Lanka
Visst är det väl märkligt hur man manipuleras av skönhetsideal? Hemma är det kanske svårt att märka att man matas med ideal men det tar inte lång stund att notera vad som är skönhetsideal här. Det började med att jag noterade att det var väldigt vanligt med vita personer på reklampelarna och det överensstämmer absolut inte med verkligheten. Här det bara turisterna som är vita och så har vi sett en alkoholiserad farbror som säkert bott här i många år. Folk här är bruna i olika nyanser och de flesta är väldigt mörkbruna. Men i alla annonser med ”riktiga” Sri Lankeser så är det bara bljusbruna människor på bilderna. Jag vet inte om det är ett problem men skulle jag ideligen matas med reklam där alla är vackra och ljusa i skinnet så skulle nog jag så småningom bli missnöjd med min hudfärg. Det enda undandtaget är alla bilder på presidenten som sitter kvar sedan valet. Det andra idealet är tydligen att gifta sig. Aldrig någonsin har jag sett så många annonspelare med vackra brudar eller en sån övererepresentation av bröllopsaffärer både med kläder och med blomuppsättningar. Så det var knaske inte så konstigt att vi stötte på 4 olika bröllopsmottagningar den första dagen vi besökte Mount Lavinia Hotel. Ja ja hemma i Sverige igen kommer man väl att fortsätta att vara missnöjd med sig själv med tanke på hur hårt matad man blir där av alla ideal.

Vi går på banken
Vårt nästa resmål låg 3,5 timmar bort ca. I Awissawella bad vi att få ta en paus. Dels ville Sven växla in mer rupier då nästan allt gick åt till snorklingen men än hellre ville jag hitta en toalett. Vi hade stannat och köpt varsin King Coconut (man får ett med ett sugrör) och nu efteråt har jag läst att de är starkt urindrivande så de är kanske inte världens bästa reskost i ett land där man inte är sugen på att låna toan var som helst. (De är även tarmsköljnade också men det märkte vi gudskelov inte av.) Nå i Awissawella fanns ett bankdistrikt dvs 3 banker på rad. Vi valde den första (och fräschaste). När man är turist blir man behandlad som en VIP-person. Vi blev snabbt inslussade till en man vid ett skrivbord som frågade hur mycket vi ville växla. Sedan tog han pengarna och gav dem till en annan person. En tredje person kom med ett väldigt utförligt formulär som vi skulle fylla i. När det kom till kritan behövde vi inte svara på frågor om vilket flight, vilket flygbolag vi kom med, vad vi skulle använda pengarna till eller vem som skulle få dem. När det var klart lämnades det till en fjärde person. Då hade jag redan kommit tillbaka från toan på övervåningen. Den var jättefin. Man hade till och med ett färgschema på väggen så att man kunde konstatera att handduken var bytt, för den skulle vara gul på fredagar. Där nere fortsatte vi att le artigt mot banktjänsteman 5 och 6 och till lsut fick vi våra rupier men inget kvitto med växlingskurs. När vi bad om det blev det nästan trängsel på kontoret för det var så många inblandade. Till slut fick vi en fotostatkopia av ett kvitto som talade om hur många rupier vi fått men inte hur många dollar vi växlat in eller kursen. Medan vi stod och väntade läste jag bankens miljöpolicy som var mycket omfattande. Man skulle skriva så ekonomiskt som möjligt på pappret och på båda sidorna, vara försiktigt med att använda kopieringsmaskinen, och sista personen skulle släcka lampan. Det låg också på varje anställds ansvar att införa detta beteende på sina nära och kära i hemmet. Om jag låter raljerande nu är det för att det inte är så kul att ligga bakom de flesta bilar här som sprutar ut svart rök så att man knappt ser något. Det finns förbättringsmöjligheter. När jag gick ut var jag lika kissnödig igen. Himla kokosnöt!!

 

Paradiset pyttsan!!!
Efter 3,5 timmar på stora vägen, efter att ha stannat vid en restaurang för att låna ytterligare en toa (man prioriterar handdusch före toapapper kan jag meddela). Vägen blev sämre och sämre och Sven såg försäljningsmöjligheter för Jeep. Till slut var vägen gjuten i betong i en bils bredd med höga kanter ner mot diket. Medan jag satt och kände hur blindtarmen börja inflammera sig, satt Sven och undrade hur sjutton man hade upptäckt det här stället överhuvudtaget. Det för sjutton inte så intressant hur man hittade hit. Frågan är ju om man någonsin kan ta sig hit med ambulans! Högt uppe på berget stannde vi och där stod en flicka och tog emot oss och överlämnade var sin liten bukett med blommor och sa ”Välkommen till Paradiset”. Sedan ledde hon oss till vårt rum på Paradise Farm. Helt ofattbart!!! Det är en norrman som hittade hit och han har förutom att starta ekologisk odling av te, peppar och kanel, byggt 3 hotellrum mitt i jungeln. Vi bodde i ett parhus med 2 stora rum med dusch och toa. En del av rummet hade sandgolv och inget tak och den delen var fylld med växter. Under taket var det öppet så det var som att vistas utomhus. Utanför rummen låg ett stort klinkrat vardagsrum under tak. Där fanns en massa olika sittplatser (en stereo med surroundljud och DVD om man ville). Rummet var omgivet av små kanaler som ledde till en stor ej klorerad pool som var fylld till bredden och helt spegelblank. Vatten som rinner över kanten när det regnar (eller när jag doppar mig) rinner ner i en damm nedanför sosm är fylld med fisk. Eftersom det ligger högt så finns det inget framför oss utom bergen 3 km bort och bakom dem ytterligare berg. Bergen är insvepta i moln. Och överallt är det fantastiska blommor och träd och fullt med färggranna och märkliga fåglar. Så om jag bratade om paradiset när vi var nere i Beruwala så visste jag ingenting!!! Här skulle vi kunna stanna för alltid! (Enda kruxet – inget internet.)

Allt går att äta
Vår chaufför Njanum har sett det som sitt personliga ansvar att se till att vi inte missar någon inhemsk växande delikatess. Detta efter att vi berättat för honom att vi bara ätit hamburgare och kinesmat nu men inte hittat någon Sri Lankesisk mat. Nå nu är det ändring på det. Till lunch när vi kom fram fick vi fisk med rött ris. Vi fick också något som såg ut som kaktusar, skivade med vitlök, gröna bondbönor och en stuvning med röda linser. Kanonsmaskens! Till kvällsmat serverades vi wild boar (vildsvin?) och tunna nystan med risnudlar. Till det fick vi tärnade brödfrukter i curry, svamp och någon annan sak i curry. Det var minst gott var väl köttet. I bilen hade vi diskuterat ”milked rice” som vi båda var övertygade om var risgrynsgröt så givetvis ville vi ha det till frukost. Det visade sig vara fyrkantiga bitar, stora som en brownie med hopkletade riskorn (kokat i kokosmjölk). Till det fick vi bröd bakat med rismjöl och, håll i er nu, stekt kryddad lök. Vi fick också skivad mango och ananas och ananasen var sååå söt. Men allra först började vi dagen med ett stort glas papayajuice, papaya som körts i mixern med lite vatten. Allt var jättegott även om det kändes så där att äta stekt lök i såna mängder till frukost. Till lunch den andra dagen tog de verkligen ut svängarna och måste gå två ggr för att hämta all mat. Men då hade vi följt med till affären och de hade sett att vi inte hade en susning vilka grönsaker som fanns. Vi fick kyckling med mer brödfrukt men även med jack-fruit, en märklig sak som är större än en kokosnöt fyllt av stora kärnor som ligger inlindade i ett otroligt gott fruktkött som smakar lite banan, men till konsistensen är som bläckfisk. Det märkliga är att man får äta detta och kärnan, men inte den påse som kärnan ligger i. Vi fick även gröna blad som ser ut som ett av vårt vanligaste ogräs hemma i trädgården och smakar lite persilja. Den var hackad och stuvad med citron. Efterrätten blev glass (såå god) och på den den speciella sirap som utvinner ur träden här (som maple syrup) och banan och jack-fruits. Det finns en bok här som heter Collection of Medical Plants in Sri Lanka, som vi ska försöka köpa. Vid snabb bläddring verkade det finnas väldigt mycket som kurerar gonnorré. Kocken sitter antagligen all ledig tid och plitar ner recept åt oss. Det är fantastiskt att man kan äta så mycket in naturen och med tanke på hur stort ett bananträd blir på 10 månader så…. Men här har man ingen Allemansrätt så har man ingen mark eller ingen växt på sin mark så måste man köpa av andra. Men allt vi ätit växer här.

Godnatt cikador och getter
När vi inte längre kunde läsa gick vi och la oss. Då stötte vi på ytterligare en växtlighet på Sri Lanka. Här växer bomullen på stora träd. Frökapslarna är som jättestora avocados och när de mogmar är de fyllda med en vit lurvig massa som används till stoppn ing i kuddar mm. Vad vid typ upptäckte när vi skulle gå och lägga oss var att detta inte luktade speciellt gott. Det var som att dela säng med en get ungefär. Så vi försökte att ligga på rygg och sova något som jag inte ens gjorde dagen innan jag åkte in på BB med Erik (4,5 kg). Till detta kom ljudet av alla cikador och grodor vi poolen. Det hade säkert hade funkat om inte cikadornas svar på Malena Ernman satt sig precis där vi inte hade något tak. Den stora insektsdödarentusiasten (Sven) gav upp efter ett försök. Han fick tycst på den så lång tid som det tog att trassla sig igenom myggnätet och tillbaka i sängen. Vi tog fram öronproppar och stängde ut allt ljud utom Malena, som nu hörde betydligt svagare. Godnatt.

8/1 2011
Godmorgon alla fåglar
Sven väckte mig halv 8 för att vi skulle se när de matade fåglarna med papayaskal och ananas som man gör varje morgon. Fullständigt borta släpade jag mig ur sängen och ut på ”verandan”. Det tog inte många minuter att upptäcka att Sven sett fel på klockan och den bara var kvart i 7. Att han aldrig lär sig att titta två gånger! Det finns så många häftiga fåglar här. En vit fågel, Asian paradise fly-catcher hade så lång svans som den använde för att styra sina hopp mellan träden. Det fanns små mini-papegojor och fåglar där hanen är svart och orange och honan är svart och gul. Helt fantastiska fåglar och vi såg ingen svensk sommarfågel som vi kände igen. Efter det stod vi i valet och kvalet: Kallt morgondopp i poolen eller en varm dusch. Det blev det senare för Sven. Eftersom vi inte hade en aning om vilken VVB det fanns så tömde han den, så jag fick det bästa av det båda: en kall dusch.

Bron över floden Kwai
Det vi fått beskrivet i vårt reseprogram är att här i Kitungala spelades den stora påkostade scenen, när tågen kör av bron in. Såsom turist tar man varje tillfälle, även om jag är tveksam till att jag varit vaken så länge under denna film. Först stannade vi vid en liten hängbro med vajrar på sidorna och järnplattor i botten. För varje steg någon annan tog så hoppade och svajade hela bron så Sven har filmat och tagit alla kort därifrån. Själv stod jag och läste skylten vid bron: Max 5 personer samtidigt och om man bär något tungt max 2. Folk sprang fram och tillbaka hela tiden med rissäckar. Fattar inte hur, då det inte gick att få möte på bron, men som sagt jag blundade mest hela tiden. Sen åkte vi vidare till själva platsen. Där stod det ett gäng människor. Här blev det lite knepigt. Vi hade chaufför Njanum, som inte är så bra på engelska samt kocken som skulle vara vår guide som var ännu sämre och så farbrorn som skulle visa oss inspelningsplatsen som bara kunde några ord som Alec Guiness och robot. Sen hade han med sig sin tandlösa mamma eller svärmor som nog var över 70 år men vig och snabb som en bergsget. Vi traskade oss ner till vattnet och fick veta att man där byggt upp en riktig bro och fraktat dit tågen i delar och byggt ihop allt för att sedan spränga sönder hela skiten (vad gör man inte för en Oscar?). Jag frågade dem om de inte tyckte att det var lite onödigt när de kunde ha bron kvar, men det här var tydligen den största händelsen sedan Buddhas födelse och farbron själv hade varit statist i filmen som ”jungle boy”. Han var sju år då. Jag tog kort på honom så ska vi se om vi känner igen honom när vi ser filmen när vi kommer hem igen. Den gamla damen plockade den ena blomman efter den andra och gav till mig. Vissa inte så trevliga visade det sig. Något stack mig i ansiktet och sedan hade vi hela bilen full med ohyra. När vi skiljdes åt gav Sven tanten och farbrodern 100 rupier var men chauffören sa till oss att farbrodern skulle ha 500 för guidningen. Hur sjutton ska man veta sånt där? Sen kom en annan tant och gav mig en blomma för hon ville också ha pengar. Jag kunde haft hela bilen full med blommor. Största behållningen med hela utflykten var trots allt den gamla damen som skuttade omkring runt oss barfota upp och ner för berget utan att så mycket som flämta.

Vatten vatten…
Det kom en regnskur igår men vad gjorde väl det? Regnsäsongen är över säger de till oss och januari till mars ska vara torrsäsongen. Men i dag började det regna redan vid lunch. Sedan har det fortsatt hela dagen. Det är som värsta svenska sommaren. Problemet är att eftersom huset inte är helt tätt så blir allt så himla fuktigt. Vi har stängt resväskan men det tog ett tag innan vi kom på det. Det går knappt att skriva i min medhavda korordstidning. Nu börjar det blixtra också men inga smällar!

70% av befolkningen här är buddhister enligt min surfning före avresan (för att se hur sexig baddräkt jag kunde packa). Sedan kommer hinduism och katolicism (16%) och sist islam. Det står buddhor överallt och det förvånansvärt många kristna kyrkor och vi har sett tre damer med heltäckande slöja som bara visar ögonen (nicab). Men den största påverkan som religionen har på människorna här är deras ovilja att döda djur. Vi har aldrig sett så många lösspringande hundar längs gator och vägar och här på Club Bentota så snubblar man över ekorrarna. De är söta men det är lite äckligt att en ekorre dricker av ens juice när man tittar bort.

Nu bygger vi en pool istället och stannar hemma!