Den här gången har vi inte väntat lika länge på biljetterna som vi brukar få göra till Roger Waters. Ja, en gång glömde vi till och med bort en konsert med någon, och hittade biljetterna några dagar efteråt. Men att vi skulle gå på Johan Boding & Co på Cirkus den 11/10 har inte varit bokat så länge. Och i kväll var det dags. Fyra personer som jobbar på helt olika platser skulle försöka sammanstråla och hinna till ett bokat bord på restaurangen på Cirkus till kl 17. En omöjlighet skulle det visa sig.
Jag tror inte att det var för att straffa oss för att vi var 30 min sena, som vi fick så extremt dålig service, utan vi lyckades bara få en servitris med minne som en guldfisk, helt enkelt! Medan vi satt och “sippade” på det ljumma vattnet i de fördukade vattenglasen, och väntade, så försökte vi komma ner i varv och börja prata med varandra. Själv hade jag svårt att tänka på annat än min tunga, efter att ha upptäckt att en stor glasflisa saknades i mitt glas. Det kändes som hela tungan var uppskuren, men det bara kändes så.
Vi beställde vår mat, och den var helt ok, även om jag kände att jag kanske inte skulle ha valt så mycket spetskål till maten, med tanke på all kålpudding jag ätit sedan i söndags. Min mage behöver vila.
Vi bad om mer smör eftersom vi fick lov att ta extra bröd. Varje gång servitrisen gick mot oss så hajade hon till (“just det smör var det”) och så vände hon och försvann en lång stund för att sedan återkomma och upprepa samma mönster. Däremellan serverade hon andra. Det nya vattenglaset var jag sugen att stjäla från ett annat färdigdukat bord. Salt och peppar gick jag och lånade från några som ätit upp. Ja, jag tror att det var bland den sämsta service jag någonsin varit med om. Nu har vi bestämt oss att vi aldrig mer går dit. Förra gången minns vi bara att servitrisen hela tiden kallade oss för “vännen” tills man ville sätta en knytnäve i fejset och säga: Du är inte min vän!
Anna och jag smet iväg på toaletten och när vi kom ut så såg jag min käre syssling och hans fru Agneta. och henne, konstaterade jag, hade jag inte sett IRL sedan 2009!!! Och det kändes i varje atom i kroppen nu när jag äntligen såg henne igen!
Vi hann med lite snack medan man ringde in och ringde in och ja, sen började showen!
Och vilken show det var! Jättebra musik, snygg scen och vilken röst. Salongen bestod endast av personer i vår ålder, Svens och min menar jag då. Den första timmen gick jättesnabbt. Och i pausen fick vi ytterligare några ord med Freddan och Agneta.
När vi kom tillbaka efter pausen så kände Christopher igen pausmusiken. Det var en låt från Made in Japan, Deep Purples kända skiva. Han kom inte på vad låten hette, men det gjorde snubben bakom som sa att det var Lazy. Men han blev så betuttad i Christopher att han tog ett stadigt grepp à la Mamba runt hans hals, och började prata om hur bra Deep Purple var och hur bra Christopher var som gillade dem. Sen sa han att han var 15 när skivan spelades in. Jag ställde en kontrollfråga och då sa han att han var 12 1972. Och det var ju jag också! Fast han var ju förstås född 1960 och inte som jag 1959, om än sent. Så vi skakade hand och var bästa buddisar. Och jag berättade inte för honom att i den åldern så var min favoritgrupp New World.
Killarna längst fram på sidan hade dyra kostymer på sig och vita skjortor, och grått hår och fårade ansikten. Men för varje låt de hörde så blev de så lyckliga att de bara sken i kapp med varandra, och de stod upp och körde dansmoves från sin ungdom, och plötsligt såg man dem som de såg ut för 40 år sedan.
Kvällen slutade i alla fall med att alla stod upp och dansade och sjöng/skrek “We are the champions” osv. Det var med en stor varm klump i hjärtat man gick därifrån. Det var sista föreställningen för den här gången men det var definitivt inte sista gången vi går och tittar på den här gruppen.
