Jag minns inte hur länge sedan det var nu, men det var i samband med att vi la ut trädgårdsgångarna för flera år sedan, så gjorde Sven sig illa i sitt lillfinger så som bara hand kan göra. Vi hade hyrt en stenkap på Cramo som vi var tvungna att lämna tillbaka i Huddinge på måndag morgon, samtidigt som vi båda två skulle flyga från Arlanda. Mitt i den enorma morgonstressen så måste Sven naturligtvis gå ut med soporna. Jag hittade honom på golvet i badrummet med blodet sprutandes. Han hade skurit sig i lillfingret på en konservburk. Och inte ett enda plåster eller förband att uppbringa i hela huset. Så i all stressen så fick vi linda hushållspapper runt fingret, lasta in stenkapen, och åka till Cramo. Och fingret var hela tiden i högläge så att det inte skulle blöda. På Cramo lyckades vi få tag på ett plåster. Sedan bar det av till Arlanda.
Efter ett tag började fingret att tjockna mer och mer, precis som om en sena hade dragit i hop sig. Klackringen han fått av sin mor i 40-års present var inte att tänka på att använda. Och sedan har det bara blivit värre och värre och vi har tjatat och tjatat på att han ska gå till doktorn och få det fixat på något sätt. Så i somras, äntligen, gick han i väg till doktorn som skickade honom på röntgen och sedan fixade en remiss till Sös och i veckan var han där.
Det visade sig inte alls vara en avskuren sena utan en ärftlig sjukdom som kan sätta igång om man skadar fingrarna. Den heter Dupuytrens kontraktur. Det som händer är att det bildas väv i fingrarna som dras i hop så att fingret kröks. Han behövde inte alls ha dåligt samvete för detta. Och när man tänker efter så har man ju faktiskt skakat hand med folk som fått fingrarna i kläm, och de måste ju ha haft den sjukdomen.
De två behandlingsalternativen lät inte särskilt lockande. Antingen opererade man genom att skära upp hela fingret och en bit av handen för att sedan skrapa bort vävnaden. Eller så gjorde man det på det sätt som man använt det senaste året. Genom att spruta in ett enzym i fingret under extrem smärta (?) så löste vävnade upp sig. Två dagar senare går man tillbaka och då knäcker man upp fingret så det blir rakt igen. Men då får man visst lokalbedövning. Och sen får man ha en skena på sig på natten under en period.
Läkaren tyckte Sven var för ung för operation, eftersom det mycket väl kan komma tillbaka, och det kan vara svårt att operera samma ställe flera gånger. Så hon rekommenderade “knäcknings”-behandlingen.
Så nu är Sven uppsatt i kö och väntar på att bli kallad. Med hans vanliga otur så blir det säkert i samband med Vasaloppet som han nu är anmäld till.