Det kan väl inte ha undgått någon att den här resan nästan inte blev av på grund av min förkylning – lunginflammation och Svens ”bara” förkylning och sen Astons maginfluensa.

Jag är alltså inte så himla kaxig som jag borde vara. Inte nog med att mina eviga hostanfall skrämmer slag på alla på tåget men de gör ju så himla ont i revbenen eller var det är.

Så när vi anlände till Neapel sent på kvällen (vid 8) och skulle gå till hotellet vi bokat så fick Sven dra min väska med. Plattorna var gjorda med tanke på att det skulle kunna komma frost var 25:e år och passade inte för små resväskehjul.

Vi checkade in, rummet var helt ok och sen gick vi ut för att äta. Hittade en välbesökt (av italienare) restaurang och beställde pizza förstås. Sven, den insmickrande, frågade vilken han skulle ta medan jag hittade den otroliga kombinationen korv och pommespizza. Eftersom vi brukar beställa det på pizzerian hos Erik i Linköping tänkte jag att jag skulle kolla om den här toppade.

Svens tunna fina pizza med tomatsås och tunna skivor med ost och basilikablad kom in och smakade fantastiskt. Jag fick in en mastodontpizza med säkert tre skivade grillkorvar och en massa pommes. Och inte lika god som i Linköping då jag tror att de har på kebabsås med.

Efter maten gick vi raka vägen hem. Det är lite svårt att ta in en stad i mörker, men det vi såg räckte. Så smutsigt och illaluktande. Så fort det kom något parkliknande som en liten grön plätt så stank det urin och människobajs..

Väl hemma på hotelrummet, la vi oss genast. Toaletten var placerad precis bakom badrumsdörren så det gick inte att gå in om någon satt där. Men det verkar som man är lite dålig på att designa badrum i Italien, eller så är det för att de insisterar på att alltid sätta dit en bidé. Vi klagar inte, vi har själva bidé hemma.

Mitt i natten under en av mina hostattacker så var det något som gick sönder i kroppen. Jag kände det och det gjorde så förtvivlat ont. Jag visste inte hur jag skulle kunna ligga och sova. Det hände för några veckor sedan på andra sidan och då somnade jag till sist sittandes kl 5 på morgonen. Nästa morgon när jag vaknade gjorde det lika ont.

På stationen hittade vi ett Apotek och det är ju bra att man är bra på ingredienser för apotekaren rekommenderade Voltaren, vilket nog var bra, men jag tror inte det går att köpa i Sverige längre. Hon sa till mig att börja med två tabletter och det gjorde jag. Så jag försvann in i dimman en stund. Hon sålde på mig något att smörja på stället och efter en del googlande så var det en kräm som Sven fått utskriven för något. Den hjälpte inte honom men den här hjälpte i alla fall mig. Fast man fick inte sola med den, men det kan jag leva med.

Vårt husapotek blir bara större och större, men det jag skulle ha behövt alla mest, Cocillana, den står hemma tyvärr.