Påpälsade som bara den sade vi adjö till vår trevlige och inredningsdesignskunnige värd. Min klocka visade felaktigt att det var 4 grader ute (som kändes som 4 dessutom) och vårt 100 kubikmeter stora rum blev aldrig riktigt varmt. Vi är båda blåfrusna nu och kan inte fatta att vi badade i Medelhavet bara häromdagen.
Nå när vi fick dra våra väskor en stund i solen och upptäckte att det var 16 grader ute, så frös vi inte länge. Däremot har packningen ökat, just nu med en stor papperskasse. Och vi börjar krokna nu och längta hem. Så den knappt 2 timmar långa resan (som vi fick betala ur egen ficka för att inte slösa på våra interrail dagar) gick åt till att planera hemresan. Först tyckte vi att 3 dagars hemresa var lagom, med 12 timmar på tåget varje dag, men då vet vi att vi aldrig kommer att vilja åka tåg igen på länge. Så vi hittade en resa med lagom stopp så att man åtminstone har eftermiddagen fri. Så vi åker till Verona-München-Hamburg-Stockholm med 3 övernattningar. Kanske vi stöter på lite julstämning i Tyskland i alla fall.
Att anlända till Bari var speciellt. Det var lite som att komma till ett bedagat Nice. En jättefontän, som nog Anita Ekberg inte skulle haft något emot att plaska runt i mitt i en jätterondell av stora vita marmorplattor, precis som i Lecce. Fullt med stora stolta palmer och en himla massa höghus runt omkring. Vi vet för vi bor nu själva på 8:e våningen i ett hus några kvarter från stationen. Hur det ska gå? Tänk om det börjar brinna? Jag kommer inte att klättra ner för någon brandstege från vår jättebalkong, som jag knappt vågar gå ut på. Jag skiter i om der är havsutsikt om man lutar sig halvvägs över räcket!
Med väskor och ryggor och påsar avlämnade på rummet, gav vi oss ner på stan för att få mat. Hittade ett ställe som hade supersmarriga focaccia (och det är väl det man ska äta här) som vi delade på och drack kaffe till. Börjar kännas proffsigt att lyckas äta lunch 2 personer för €8. Det behövs för nu har vi snart bränt alla pengar och maxat kreditkortet. Gamla som vi är så ser vi fram emot den 20:e, inte för barnbidraget skull men för pensionen. Det får bli risgrynsgröt på julafton, och inget mer. Men å andra sidan kommer säkert vågen att grina när vi kommer hem!
Apulien och Puglia är samma sak fast på två olika språk. Salento är halvön som vi kallar klacken och som ingår i Apulien. Här äter man pasta som ser ut som små elefantöron och kallas orecchiette. Jag har köpt dom massvis med gånger på Lidl. Jag åt dem i går tex, när Sven vann den godaste maten-tävlingen med sina ravioli med räktartar!
Vi gick in i den gamla delen av Bari, som inte alls var lika fräsch som i Lecce. Men mer levande. Överallt hade folk sina dörrar öppna rakt in i sina matrum och satt och åt när vi gick förbi. Och det stod tanter och sålde hembakade kakor och den där pastan i de smala gränderna. Och överallt var det ditsatt helgonbilder med blommor. Det är skillnad på hur religiösa vi är i Sverige och här.
Hela vägen ner från stationen till den gamla delen bestod av en bred gata med de allra finaste affärerna. Det var inte förrän vi hittade en OVS som vi vågade oss in och köpa något. Men parallellgatorna var inte lika fina, så vi kan nog samla på oss några påsar till.
Nu ligger vi på rummet och väntar på att man ska öppna alla affärer och restauranger igen. Det är rätt jobbigt att de hela tiden ska stänga mitt på dagen. Vill fortfarande hitta de små friterade bläckfiskar, polpo, INTE calamares, men det verkar hopplöst!
Hotellrummen vi har bott på i Italien har varit helt fantastiska (vi har ett kvar att prova i Verona), och överkomliga priser också, och vi har haft bidé på alla hotell utom ett. Jag vet inte om jag kommer att klara att sova i min mjuka säng med min mjuka kudde igen. Och jag undrar om Sven kommer att föreslå att vi börjar dela täcke igen som vi gjorde i början när vi träffades…. Skulle inte tro det…
